vårkänning vårkänning vårkänning

Dagen är mild, himlen är blå, solen värmer. Jag har precis ätit min goda lunchlåda bestående av pastaskruvar med pesto, oliver, tomat. Har varit på ett jättebra seminarium, prickat av några viktiga saker på todo-listan, svarat på några mail. Ute gör fåglarna sitt bästa för att sjunga fram våren, och jag tror att de lyckas. Den lilla staden känns ljus och glad, det spritter av vårenergier i luften.

Känner mig lätt i kropp och sinne, trots att jag arbetat ganska koncentrerat under förmiddagen och därför är ganska trött. Det skönaste just nu vore att ta på sig mina sköna barefooting-skor och ge mig själv ett lugnt pass innan solen går ner. Överväger detta framför sedvanlig fredagsöl.

Läste någonstans att ett symptom på ortorexi är att man väljer bort socialt umgänge till förmån för träning. Tillåt mig att hånskratta: Hahaha! Alltså, om jag nu skulle välja att springa framför att dricka öl, så skulle jag känna mig nöjd med det valet.

Varje träningspass är en inskränkning av den fritid man har att lägga på bland annat socialt umgänge. Eftersom vi arbetar så mycket i det här samhället, är varje sak man gör under sin lediga tid automatiskt en bortprioritering av andra saker. Jag skulle säga att jag nästan varje gång jag tränar väljer bort socialt umgänge, åtminstone indirekt, eftersom det hela tiden händer så mycket ikring mig att det alltid finns tillfällen att umgås. Det här kan knappast vara unikt för mig. Jag är rätt säker på att de flesta som tränar är väl medvetna om att de då har mindre tid över att göra andra saker. Vafan liksom, skulle detta vara ett tecken på ortorexi? Skulle inte tro det.

Är det nu jag ska berätta att jag har en sockerfri månad i februari? Inget sockerintag från godis, läsk, eller fikabröd. Apropå fixering vid att äta hälsosamt, alltså. Jag kanske har otrorexi, trots allt.

6 kommentarer 04 februari 2011

verkligheten, absurditeten

Igår inträffade en dödsskjutning på Cornell.

Men det tänker jag inte alls på. Därför att det kan jag såklart inte göra, då riskerar jag att bli rädd. Rädd att röra mig fritt, rädd att leva.

Men ändå.

Media har tystat ner händelsen, antagligen för att polisen meddelar att det var en intern uppgörelse. Alltså inget random våldsdåd, det ger ju rubriker. Interna uppgörelser ger inte rubriker, det ger knappt rubriker i Sverige. Men ändå. Att det ägde rum på Campus, bara några hundra meter från vårt hem. Men nej, jag tänker inte på det, på samma sätt som att jag inte tänker på hur vanligt det är med trafikolyckor när jag åker bil. Man kan liksom inte göra det om man vill fortsätta Leva.

Så istället… Jag vaknar, äter frukost, läser lite mail och jobbar någon timme. Yogar hemma. Älskar att kunna yoga på morgonen, älskar känslan av fokus som alltid infinner sig. Jobbar lite till. Får undan en del av alla förestående tråkanalyser. Travar iväg till universitetet för att ordna med lite byråkratiska förehavanden. Och snart ska jag packa ihop för att ställa mig på löpbandet igen. Igår när jag ställde mig där var jag trött och irriterad, men i takt med att bandet snurrade fram fort fort så försvann irritationen. Efteråt var jag skönt trött och glad. Träning alltså, nödvändigheten i den.

Men ändå.

Absurditeten. Och hur man bara lever på, som vanligt. Det är inte första gången jag upplever det, och det är väl en överlevnadsstrategi. Men ändå.

11 kommentarer 08 december 2010

pollendöden

Allergidagen i torsdags utvecklades till allergidöden i helgen. Det här är andra året som jag verkligen mår dåligt av pollen. Tidigare år har jag känt av det, men en och annan Clarityn har hjälpt bra. Förra året blev jag helt utslagen vid den här tiden. Ögon och näsa rann konstant, och det kändes som att huvudet var indränkt i dövande dimmor av okänd sammansättning. Då räddade allra finaste Neda ♥ mig genom att ge mig en karta av hennes receptbelagda piller som hjälpte jättebra.

I år har jag bara känt av pollen ”lite”. D.v.s. ögon och näsa har runnit, men det har känts okej. I torsdags började jag känna mig lite mer däckad och de dövande dimmorna smög sig sakta in över mitt medvetande, men jag ägnade mig hängivet åt egenvård i form av neti (nässköljning) och pranayama (olika renande och rensande andningsövningar från yogavärlden) samt de receptfria medel jag hade att tillgå. Inbillade mig att det räckte. Varför jag inte sökte läkare? Därför att Monsieur och jag ju åker till Filippinerna imorgon, och eftersom det ju var mitt i Kristi Flygare. Tänkte att jag behöver ju bara stå ut i några dagar.

Och jag stod ut rätt bra tyckte jag, var såklart konstant rinnande i de fyra hålen som kallas ögon och näsborrar, men tyckte att jag höll det på en okej nivå även om jag kände mig sänkt och håglös.

Fast under söndagen svullnade även halsen upp, och natten mellan söndag och måndag fick jag akut andnöd. Jag har aldrig varit med om det tidigare, det var så jävla läskigt. Det kändes som att någon hade kört upp en legobit i halsen på mig, och att den liksom satt i vägen för andningen. Det gick över ganska snabbt, men resten av natten var det tungt att andas och jag vågade knappt somna om heller.

Ja, well, jag ringde såklart sjukvårdsupplysningen på morgonen, som avrådde mig från att åka till akuten eftersom jag antagligen skulle få vänta där i flera timmar om jag kom in utan att ha akut andnöd just då. Istället blev jag hänvisad till min husläkarmottagning, som hade en akuttid först en dag senare, d.v.s. idag. Vad kan man säga? Vi har en fantastisk sjukvård i verkligt akuta lägen, men i halvakuta lägen (som när en andnöd ligger och lurar i skuggorna) så fungerar den väl… sådär. Hur som helst, den här gången var det Ninni som räddade mig genom att komma hit med en karta av samma receptbelagda medicin som Neda gav mig förra året. Tack goda gudinna för vänner som både är allergiska och generösa ♥! Jag tog ett piller och kände snabbt hur andningen lättade och hur de dövande dimmorna sakta skingrade sig. Underbart! I natt har det dessutom regnat, och nu känner jag mig som en snuvig människa, men ändock en människa.

Jag  har inte tid hos farbror doktorn (ni behöver inte göra några genusanalyser på denna formulering – han är verkligen en farbror) förrän i eftermiddag. Ska försöka ta en promenad nu när luften känns klar efter regnet, och nu när jag kan ta ett blått litet piller som gör att jag kan andas. Vi har ju en stegtävling på inst (som Emma skrivit lite om) och de här dagarna har ju knappast gett någon stor mängd steg, med gårdagen som ett rejält bottennapp. Men men, vad är väl en stegtävling på institutionen, och som Emma skriver är flera helt galna och gör inget annat än går och går. Jag som tycker att jag är hyfsat aktiv (man får alltså tillgodoräkna sig steg om man pysslar med andra fysiska aktiviteter) inser att jag inte ens ligger i tätgruppen. Så kan det vara!

10 kommentarer 18 maj 2010

épuisé

Regn och grått ute. Sitter inne i köket och pustar lite, utmattad både fysiskt och psykiskt. Först psykiskt, eftersom jag i förmiddags var tvungen att göra TOEFL, ett 4 h långt engelskatest för att bli accepterad som gästdoktorand på Cornell. Testet bestod av fyra delar: uppsatsskrivning, hörförståelse, grammatik, läsförståelse. Naivt nog så trodde jag att det skulle vara åtminstone en paus, så jag hade laddat med en termos kaffe, frukt, och choklad. Någon paus var det dock inte, och det var inte heller tillåtet att äta eller dricka, så 3 h in i testet började jag bli rejält tömd på energi. Då hade jag läsförståelsen kvar, bara att krama ur de sista krafterna och försöka fokusera på helt ointressanta texter om jävla isflak och bakterier och vad fan det nu handlade om. Varför väljer man texter om sådant? Nåväl, jag tror att testet gick bra, men jag var helt utmattad när jag kom hem.

Dock så kröp det i kroppen på mig, så där som det kan göra ibland när man ansträngt sig mentalt men inte alls fysiskt. Jag kunde nästan se hur det stirriga i mig bildade små bubblor som rörde sig under huden. Sagt och gjort, jag hoppade in på en cykelklass, som visade sig vara en temaklass. Eurovision Cycle för Marco som av någon anledning hade en stor svart afroperuk på sig. Stämningen var absurd men kul, där folk sjöng med i schlagersångarna. Sedan följde ett corepass som jag också var med på, och nu känner jag mig äntligen trött på ett skönt sätt.

Regnet utanför och soffan som hägrar, jag ska göra en kopp té och slöa lite innan det är dags att möta upp CC och Benkmark för intag av sushi. Mysiga lördag, trots allt!

Vår köksbuddha.

3 kommentarer 08 maj 2010