good bye blue sky

Rapport från Buffalo, några timmar innan vi sätter oss på bussen tillbaka till Ithaca igen.

The Wall var fantastisk, mycket bättre än jag trodde att den skulle vara. Argare, mer politisk, mer rak. Starkare. Det känns så fint att ha sett den. Rekommenderar alla er i Sverige att ta er till Globen den 5:e maj, det är det värt.

Eftersom vi inte kan något om Buffalo och är här för The Wall, så valde vi ett hotell nära arenan. Omgivningarna var öde i fredags kväll. Lyckades trots allt hitta en mysig bar som serverade något slags BBQ-risotto (faktiskt riktigt gott, även om min svärmor skulle förfäras över amerikaniseringen av denna italienska delikatess) med röda bönor istället för den grillade korv (!?) som den icke-vegetariska versionen innehöll.

Igår promenerade vi norrut, upp till Elmwood som är Buffalos svar på Stockholms Söder. Så pittoreska hus och mysiga butiker, nästan (men inte riktigt) i klass med Ithaca. Hittade ett hus målat i rosa och turkos, samt ett jättefint i lila. Såg David Finchers nya film på bio (den var ganska bra, men inte alls i klass med hans tidigare). Monsieur bjöd sin fru på en utsökt (!!!) middag i något slags fransk restaurang med saloon-inredning. Han fick escargos till förrätt. Ja, det är sniglar. Ja, han är fransk, om någon nu tvivlade på detta. Själv åt jag en polentakaka:

Till huvudrätt åt jag risotto igen. Är som sagt inne i en risottoperiod, och har även annars något slags hang up på att testa olika restaurangers risotto. Faktiskt så tror jag att risotto är mina absoluta favoriträtt. Den här var gjord på pumpa, valnötter, och tranbär. En fantastisk kombination av smaker, särskilt i risotto. Ska göra en egen version hemma. Men först, några timmar i ett soligt Buffalo med höstblå himmel och eldröda träd, och sedan ytterligare några timmar skönt tillbakalutad på en buss förbi majsfält och sjöar, lyssnandes på podradio från SR. Det här är en bra dag.

2 kommentarer 10 oktober 2010

together, we’re alone

Såg en så bra film i helgen. En av de bästa, någonsin. No One Knows About Persian Cats, en helt fantastiskt stark berättelse om ett litet indie-band i Tehran som försöker skapa sig den verklighet de önskar leva i trots den iranska regimen. Otroligt fint foto och soundtrack bygger upp en skarp kontrast mellan vackra Tehran med omgivningar, och det frihetsberövande med att leva i Iran på villkor man själv inte ställer upp på. Den följde med mig, följer mig. Apropå det här med perspektiv.

Helgen var höstvacker med strålande sol och knallblå himmel. Ithaca bjöd på äppelfestival. O agerade guide och tog mig både dit och till Farmers Market. Vi åt lunch i solen på bryggan vid Cayuga Lake, satt där länge och talade. Det är fint, jag tänker att hon faktiskt är min vän och jag tänker på vad rikt livet är som bjuder nya vänner i nya länder. Tänker att det många gånger handlar om att öppna ögonen, om att faktiskt se vem det är som finns där i periferin. Och om att vara rädd om dem som man får bra energier av, som det flödar så bra med. Ni vet, med vissa personer känns det så där fint, man möts verkligen. Att ta hand om de relationerna. Att inte förringa dem, riskera dem. Att visa uppskattning och kärlek.

Och med vissa tänker man inte ens på det, känner inte ens efter, och så hittar man sig själv plötsligt alldeles nära. Att relationen liksom har smugit sig på. Sådant är också häftigt, att det liksom bara blir, det bara flyter fram och utvecklas alldeles av sig självt.

Annars har dagen varit klassiskt måndagsseg. En typisk sådan dag när jag tänker att nej, jag går inte iväg och yogar på lunchen, jag orkar inte. Men så gick jag ändå, på ett Iyengar-inspirerat pass kallat Vinyasa Blend. Det är fantastiskt. Lena har haft sådana klasser ibland, då allt utgår ifrån solhälsningarna som byggs på och byggs på, så klassen blir till ett enda stort flöde. Ibland stannar vi upp, håller en position i någon minut, och sedan flödar klassen vidare. Positionerna smälter ihop med varandra, andningen smälter ihop med positionerna. Jag var inte riktigt i min kropp, men det är svårt att inte stilla tankarna när ens practice plötsligt är så fysiskt intensiv. Efteråt kände jag mig utmattad på ett skönt sätt. Väckte tankarna igen med goda risotton (ja, jag är inne i en risottoperiod just nu), riktade fokus mot min text, och skrev.  Nu är även tanken utmattad.

Snart väntar en kopp té med Mirzas persiska sång i bakgrunden, men först ska jag gå och köpa bagels. Har förälskat mig i Pesto Pizza Bagel på Collegetown Bagels, men istället för att trängas med alla andra (samt betala $5 per bagel, som visserligen är en hel måltid, men ändå) så gör jag egna hemma:

Skär en bagel itu. Bred på pesto. Lägg över skivad rödlök och hackade oliver. Strö över  riven ost. Rosta i ugnen i några minuter.

College Avenue by night. Här bor vi, och lite längre upp ligger Collegetown Bagels.

2 kommentarer 05 oktober 2010

härliga höstiga helg

Nu är det höstkyligt igen. Sitter uppkrupen i en fåtölj på ett café och äter pretzels med hummus. Man måste ta jättemycket hummus på varje kringla för att inte ha hummus kvar när alla kringlor är uppätna. Det är underbart.

Lagade mitt livs godaste risotto igår, med svamp och röd paprika. Den blev perfekt krämig, så som min svärmors risotto alltid blir. Jag har lagat risotto med henne så många gånger, hon har visat hur man ska fukta riset kontinuerligt, lite som när man lagar indisk curry. När riset nästan är klart vänder man i parmesan och häller i vitt vin. Innan det hunnit koka upp igen tar man risotton av plattan. Laga och äta mat med kärlek, en italiensk risotto kräver omsorg.

Hon säger själv att det är det främsta italienska bidraget till matkulturen: Att laga mat görs omsorgsfullt och kräver närvaro. Det är inte att slaviskt följa ett recept – det är att mjukt röra i risotton med sleven och lära känna den. Vad vill riset? Vill det ha mer vatten? Mer värme? Mer salt?

Jag är så fascinerad av det som särskiljer olika kulturer, är fascinerad av andra kulturer, tycker om att se den svenska kulturen med andras ögon. Har genom Monsieurs familj kommit nära det franska och italienska, därigenom har det blivit särskilt tydligt hur lätt det är att identifiera sociala normer och beteendemönster hos en grupp, samtidigt som det är omöjligt att förutsäga enskilda individers beteenden inom denna grupp. Skillnaden mellan grupp och individ har aldrig varit tydligare. Fascinationen gäller därför mycket hur individer hanterar och förhåller sig till normerna som finns i deras respektive kulturer (den svenska i synnerhet).

På the lab talar vi om kulturella skillnader. Av dem jag har mest kontakt med kommer endast ett fåtal personer från USA, de andra är från Filippinerna, Brasilien, Indien, Kina, Luxemburg. Vi skrattar åt varandras fördomar om dessa olika länder. Skrattar åt att killen från Brasilien är lång och rödblond – ser typisk svensk ut – medan jag är mörk. Skrattar åt att jultomten har sina varma vinterkläder även söder om ekvatorn, där det alltså är jul mitt i sommaren. ”Poor guy, I never understood why he had to wear those warm clothes” skrattar den rödblonda brasilianaren.

Vi talar också om föräldraledighet och semester, om sjukvård och barnomsorg. Om filmer som City of God, och om att filmen till stor del stämmer (!). Vi talar om kvinnlig sexualitet i Sverige jämfört med i Indien. Om Filippinernas utveckling de senaste 15 åren. Om Sverigedemokraterna och Obama. Vi talar om jakt, om att komma från norra respektive södra USA, om Las Vegas, om indianer och att man inte ska kalla dem för ”indians” eftersom det har samma rasistiska klang som ”nigger”. Vi talar om framtidsdrömmar och om varför man kom till Ithaca. Vi talar om verkliga saker.

Och jag tänker att det här nog är den största skillnaden mellan det som är svenskt och det som inte är det: Öppenheten. Att så snabbt vilja ta steget till att tala om det som faktiskt betyder något. När jag kom hit hade jag fördomen att det skulle vara ytligt här. Det är förvisso ytligt, men inte alls så som jag tänkte mig. Det är även väldigt ödmjukt. Diskussionerna är varma, engagerade, och saknar absolut inte det djup som jag inte trodde fanns. (Shame on me.)

Turkost vattendrag nedanför ravin. Ithaca is gorges.

8 kommentarer 26 september 2010

påskfirandet

Jag hade lika gärna kunnat strunta i påsken, men eftersom Monsieur och jag har föräldrar som tycker om middagar och varandra så blev högtiden ändå uppmärksammad.

Halvtraditionell påskaftonsmiddag hos mina föräldrar, med vegetarisk Janssons frestelse (innehållandes oliver istället för ansjovis), vegetariska grönsaksbullar istället för köttbullar, en god avokadosallad, och lite annat köttfritt plock. Till efterrätt blev det en Baba au Rhum (typ sockerkaka dränkt i rom) som svärmor hade med sig. Vispad grädde, fruktsallad, och äkta (!) champagne (kall, torr, och gratis) till det.

Påskdagslunch hos Josefine. Vi åt risotto med griljerad paprika och sallad. Kycklingarna fick stå för det påskiga.

Till kaffet åt vi baba au rhum från gårdagen, macarons (makroner på svenska, en slags marängliknande kaka) och bullar.

Nu börjar mina 3 detoxveckor. Jag har helt lagt på hyllan att utesluta kaffet, det tror jag heller inte är särskilt bra (inte utan mitt kaffe!), men jag ska låta bli att äta onödigt socker i form av godis och fikabröd. Dessutom ska jag låta bli att dricka alkohol, och jag ska ha tre köpfria veckor. Därtill ska jag sörpla ekologiska örttéer i kvadrat, och äta örter som hjälper magen att bli harmonisk och balanserad. Ser fram emot att vara särskilt snäll mot både kropp och själ. Bara en dag är undantagen allt detta, nämligen Naths disputation som äger rum den 21 april!

Andra bloggar om påskafton, påskdagen, vegetariskt, detox

Add a comment 04 april 2010