bra samtal

Livet är för kort för att slösa bort det på oväsentligheter. Cut the bullshit, jag vill ha genuina relationer och sanna samtal. Raka, rena från prestige och fasader. Jag vill mötas på riktigt, jag vill ge något av mig själv och jag vill få något äkta tillbaka. Jag har inte lust, ork, tid att ”prata runt” som min professor säger. Jag vill ha känslan av att det suger till i magen därför att det är så verkligt, jag vill ha känslan av att orden för oss framåt. Jag vill utvecklas vid sidan av mina medmänniskor.

Jag sluter mina händer om tékoppen och insuper atmosfären i ett verkligt möte.

Vad vill jag ha sagt med det här? Kanske hur fint det känns när man får ha sådana samtal. När man sugs in i nuet och ut i universum på samma gång, när man är i samtalet men ändå lämnar det världsliga eftersom man talar om just allt annat än just det världsliga. Jag tror att jag börjar bli nostalgisk innan jag ens har gett mig av till Ithaca, men hur sorgligt kommer det inte bli att lämna allt/alla?

Samtidigt kan det vara så utmattande med de ickesamtal som väldigt ofta förs i offentligheten och media. Då är det så fint att höra Cecilia Uddéns ilskna rapporter från Gazaremsan. Också fint att hitta Birgitta Stenberg och Karin Johannisson bland årets sommarpratare. Jag har höga förväntningar.

Och så blev jag imorse så glad när jag på väg till labbet (älska att lyssna på radio i mobilen) hörde diskussionen om skolavslutningar som hålls i kyrkor. Eller, diskussionen i sig var väl kanske inte så bra, men jag blev glad över att den åtminstone förs. Det är en av mina hjärtefrågor i det lilla. Självklart ska inte skolavslutningar kopplas till religiösa ceremonier, det borde vara så självklart. Jag blir oerhört provocerad av dem som argumenterar för det på ett så dåligt sätt. ”Det är en fin lokal” och ”det är tradition” wont do. Jag vill absolut inte bli påtvingad religiösa ceremonier trots att jag inte är ateist, men jag vill själv välja och definiera min tro. Kyrkor må vara hur fina som helst, men jag vill själv bestämma om/när jag ska besöka dem. Och traditionsargumentet kan väl ingen ta på allvar? Det är så respektlöst att resonera på det sättet. Sverige ändras, tack och lov för det. Mångfalden är en styrka, och det är extremt konservativt att klamra sig fast i diskriminerande traditioner, hur fina kyrkolokaler än må vara.

5 kommentarer 09 juni 2010

last call

Nu mår jag mycket bättre! Receptbelagda piller gör sitt, och vetskapen om en spray jag kan ta om halsen svullnar upp igen lugnar mycket. Dessutom har respeppen rullat in i lägenheten, och jag springer runt och fixar med saker innan avfärd. Packar, laddar mobilen med podradio från SR, väljer omsorgsfullt ut böcker till flygresan, och lite sådant. Mysigt! Timmen som är kvar innan taxin kommer ska jag ägna åt att vattna blommorna, gå ut med alla sopor (inklusive glas, kartonger, ja ni vet) och äta ett snabbt mellanmål. Precis som inför Gambiaresan i vintras så ser jag till och med fram emot flygresan, trots att den tar 16 h (inkl byte i Bangkok, men ändå).

Imorse började jag dagen med en långpromenad på Djurgården, så himla mysigt sätt att väcka upp sig själv på.

Det var precis lagom varmt och jätteskönt och jag lyssnade på P3 Dokumentär om demonstrationerna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001. Kan rekommendera!

Nästa gång ni hör från mig är jag i Asien. So long, babes!

Add a comment 19 maj 2010

nedslag i vardagen

Alldeles nyss öppnade sig himlen och lätt lätt, likt sommarregn, dansade dropparna ner på marken. Vackert och på något sätt befriande, luften blev frisk och marken mindre dammig. Jag satt här vid köksbordet – min arbetsplats hemma – och tittade ut genom fönstret. Åt bananbröd, drack vitt té med smak av fläder, och andades några andetag innan jag på nytt dök ner i texten.

Vissa dagar går det bra att fokusera. Idag är en sådan dag. Tröskeln jag skrev om i fredags var som väntat inte så svår att ta sig upp på. Och lika väntat frigjordes en massa energi när jag äntligen tog tag i det som jag ruvat under veckan. Det lilla prestationsägget kläcktes, och nu är kycklingen i full gång med att försöka finna sig tillrätta i livet. Just i skrivande stund innebär detta att jag ser över min referenslista, och försöker peta in olika viktiga artiklar som hör till det här ämnet och liksom ”måste” vara med. En ganska trevlig uppgift, om än tidskrävande.

En bra sak med att arbeta hemifrån, är att man på lunchen kan promenera ner till Stureplan och vara med på en fin yogaklass med fina Lena. Sedan kan man promenera hem, lagom till att Vetenskapsradion Forum börjar. Monsieur var med igen, och talade den här gången om hans studie om tomt arbete. Lyssna på det!

Det har öppnat ett nytt fik här där vi bor. Monsieur och jag invigde det idag genom att inta vårt eftermiddagskaffe där. Mysigt och gott, men väldigt folktomt. Hoppas att gästerna hittar dit så det inte slår igen (som Café Solen tyvärr gjorde, och sedan blev till Sushi Solen – vars existens jag visserligen är väldigt glad över), jag tycker om att ha fik ikring mig.

Add a comment 19 april 2010

vad man gör när man inget gör

När man på lördagsmorgonen vaknar upp på landet och inte har något planerat för hela helgen, vad gör man då? När dagen bara får flyta fram som den vill, och det inte finns några måsten.

Man bakar. Först morotsmums, och sedan bananbröd efter ett recept jag hittade på landet och gjorde om så det passade de ingredienser vi hade där:

4 små bananbrödsfrallor får du om du rör ihop 1½ dl havregryn, 1½ dl mjöl (jag använde grovt dinkel), 1 tsk bakpulver, ½ tsk salt, 1 mosad banan, 125 g kvarg (typ kesella), en skvätt vatten. Forma till små bullar, grädda i 175°C i 25-30 min.

Man kryper upp i soffan med bananbrödet och en kopp té, och läser en bok om yoga av B.K.S. Iyengar.

Man snörar på sig löparskorna och ger sig ut på en skön mjuk joggingtur i det blåsiga landskapet, med Heliga Familjen i lurarna. Nu har jag dessvärre lyssnat på alla avsnitt av programmet. Sorgligt, eftersom det var så bra. Får hitta något nytt program att maratonlyssna.

Man äter middag: Nachostallrik med bönsalsa som Monsieur gjort.

Efter middagen promenerar man tillsammans med Monsieur längs sjön nedanför huset.

Och på söndagen, när man är tillbaka i stan igen, så cyklar man tillsammans med Monsieur ner till Sture för att se filmen om Gainsbourg (den var inte så bra, hade inget egentligt att säga, problematiserar inte och saknar djup trots Gainsbourgs dubbelgångare, dockan La Gueule, som följer efter honom i livet) och sedan går man in på Nam Kang tvärs över gatan och äter helt okej sushi.

Och idag, när det är måndag, så ska man vända ”göra inget” till att ”göra massor”. Jag sitter ännu kvar hemma och tänker här stanna. Vissa dagar behöver man skärma av omgivningen och bara vända sig mot texten man arbetar med. Idag är en sådan dag. Att arbeta hemifrån på måndagar dämpar även måndagsångesten, fint så.

1 kommentar 19 april 2010