fantastic friday

Fredagen den 11 februari kommer att gå till historien som en fantastisk dag.

1. Mubarak har avgått. Det behöver i sig inte kommenteras ytterligare, men om man vill läsa bra tankar och reflektioner kring skeendet i Egypten så rekommenderar jag inlägget hos Copyriot.
2. Vädret i Ithaca har äntligen vänt. Natten bjöd på en köldknäpp, hos oss var det -17°C och norr om den lilla staden uppmättes -22°C. Nu är temperaturen nästan uppe vid nollan, medan solen bjuder på dagsmeja. Nästa vecka ska det enligt väderleksrapporterna bli så varmt som uppemot 10°C varmt. Oh. The. Bliss!
3. CC och Benkmark kommer och hälsar på oss i mars, meddelade de nyss. Längtar!

   och dessutom:

4. Jag gav mig själv lite ledigt idag. Satt med analyser hemma i lägenheten på förmiddagen, och sitter nu med en tall decaf soy latte på vanliga caféet. Ska snart ge mig själv en halvtimmes skön mjuk löpning. Ikväll ska Monsieur och jag se Waste Land på kvartersbion där en biljett kostar 28 kr och popcornen är gratis.

Add a comment 11 februari 2011

walmart

Jag gick till Walmart häromdagen. Världens största företag har sin butik ungefär en halvtimmes skön promenad från vårt hem. Man passerar centrum och går ut ur stan, ut mot det enorma köpcentrumskomplex som består av gigantiska varuhus. Längst bort ligger detta beryktade Walmart.

Jag är där så sällan att jag hade missat att de flyttat på busshållsplatsen, och höll därför på att missa bussen hem. Men jag hann, för busschaufförerna i Ithaca är världens snällaste. Jag viftade, och han kom och mötte mig, stannade för att plocka upp mig.

Mitt ärende dit var att införskaffa ett nytt USB-minne och ett nytt glas, eftersom vi bara har fyra sådana och ett av dessa har gått sönder. Snart får vi besök igen, och behöver då ta en fulltalig uppsättning. Dock såldes glas endast i paket om fyra, men det är så vansinnigt billigt att det inte gjorde något. Och det vansinnigt billiga gör att man går där och plockar och plockar och tar med sig mer därifrån än planerat. Det här var vad jag kom hem med, till priset av 400 SEK:

- USB-minne, rosalila, 4 Gb
- 4 st glas på fot (kallas ice tea glass, men vi dricker allt i dem)
- 2 djupa skålar (så att vi har 6 st, hård åtgång på sådana)
- vit mjuk filt
- svart fodral till min lilla NetBook som hjälper mig att leva när min Air som bekant somnat in
- en svart munkjacka
- 8 små burkar att ha sås, hummus, etc i när man gör matlåda
- kanel
- avorioris
- honung

Jag upprepar: Allt detta kostade 400 SEK. Alltså, det är ju lite sjukt, är det inte? Att saker kan vara så billiga uppmuntrar till köp-och-släng-mentaliteten, som i princip blivit norm i väst. Jag blir ledsen, därför att det här möjliggör ett slöseri med jordens resurser även för den som inte har så mycket pengar.

Klara brukar säga att de fattiga är de mest moraliska eftersom de inte har råd att vara så omoraliska som de med pengar. I USA är det inte (längre) sant.

5 kommentarer 22 december 2010

hanukkah

Om två dagar är årets Hanukkah slut. Igår var eldar och ljuslyktor tända och isskulpturen besjöngs. Det är lätt att bli glad här, i multikultivärlden. Blir glad när många olika kulturers högtider existerar sida vid sida utan att det är någon större grej alls.

Lyssnar mycket på Tendens, de har bland mycket annat fina teman om integration och svenskhet. Läser om hur personer inflyttade till Sverige fått gå kurser där de lärt sig hur man firar midsommar och jul. Det är ju förnedrande! Jag firar knappast midsommar på det ”svenska” sättet, med dans kring majad stång. Och jag köper inga julklappar, äter inte julmat, skiter ärligt talat i julen så som vi vanligtvis känner den i Sverige. Men jag tror inte att någon skulle påstå att jag inte är svensk för det.

Tänker ju mycket på integration den här tiden, på vad det innebär att flytta till ett annat land. Flera har formulerat integration som då man som inflyttad vet hur det nya landet fungerar i stort, vart man ska vända sig med olika ärenden, och hur det sociala spelet vanligtvis fungerar. Jag tycker att det är en sympatisk definition. För mig handlar integration inte ett skit (!) om hur man klär sig, vilka högtider man firar, eller vilken mat man äter. (Jag äter för övrigt inte svensk mat, annat än ärtsoppa och pannkakor, eftersom jag är vegetarian och det svenska köket är väldigt köttigt.) Det handlar inte ens om att kunna tala språket tycker jag, och det handlar definitivt inte om att inte ha en s.k. brytning.

3 kommentarer 07 december 2010

perspektivskifte

Jag är en sådan där nu, som de svenska rasistiska vindarna stormat särskilt kring.

En sådan där utlänning som inte tar seden dit jag kommer. En invandrare som inte rättar sig efter hur man brukar göra i mottagarlandet, utan helt enkelt bara fortsätter att göra precis så som jag tycker är ett bra sätt att leva och agera på.

Jag har tänkt på det här även tidigare, men det har blivit särskilt tydligt nu den här helgen.

För mig är det en helt vanlig fredag. För de flesta andra är det Thanksgiving, och allt är stängt. När jag promenerar på de öde gatorna passerar jag nedsläckta restauranger, caféer, och butiker. Möter en och annan med sydostasiatiskt utseende. Det är vi som inte lever som vanliga amerikaner, det är vi som inte förstår oss på de traditioner man anser vara viktiga i USA.

Det finns mycket i den svenska kulturen som jag inte tycker om. Här i New York State blir jag glad av den uppriktiga öppenheten och den spontana hjälpsamheten som man möter hos sina medmänniskor. De sidorna saknar jag hos mina systrar och bröder i Sverige. Jag saknar småpratandet på bussen främlingar emellan, jag saknar att det är lätt att både få och ta kontakt. Ogillar att man ibland kan uppfattas som ”för mycket” om man i Sverige blir entusiastisk över en människa man träffar och tydligt visar att man tycker om. Ogillar att det i den svenska sociala stämningen finns en tydlig uppfattning om att vissa saker ska göras på ett särskilt sätt, och att det är konstigt/fel om man gör på något annat sätt. Tycker mig kunna slappna av bättre här, det känns mer okej att vara lite som man är, oavsett hur det är.

Ändå vill jag ha kvar det som jag vurmar för i den svenska kulturen. Jag köper knäckebröd och färdigskivad ost (hårdost som inte är färdigskivad hittas främst i delikatessdiskarna och är dyra även med svenska mått). Lagar ärtsoppa och pannkakor, lyssnar på svensk podradio från SR, ser på SVT Play, läser svenska dagstidningar på nätet. Följer med bättre i den svenska samhällsdebatten än i den amerikanska.

Och jag skiter högaktningsfullt i Thanksgiving.

Och där slår det mig att jag verkligen inte gör allt det här av arrogans mot det land som nu är mitt hem. Jag gör det eftersom jag är uppväxt och uppfostrad i en kultur som därmed blivit en del av mig. Jag är uppriktigt nyfiken på och intresserad av den amerikanska kulturen, och tar gärna till mig de delar av den som jag känner för, men det finns ingen motsättning i att göra det och att samtidigt hålla fast vid de delar av det svenska som jag tycker om.

Jag var en djupt övertygad antirasist redan tidigare. Min tolerans mot andra kulturers seder och bruk är sedan länge utbredd och fascinerar mig på ett intresserat ickekritiskt sätt. Flera av mina närmaste har en bakgrund i något annat land än Sverige, och jag tycker om att tala om de här sakerna med dem. Tycker om att tala om kulturskillnaderna, och om hur det känns att vara inflyttad från ett annat land.

Men aldrig har jag tidigare förstått innebörden av att vilja kunna behålla sin ursprungliga kultur: Aldrig har jag tidigare förstått hur självklar den känslan är, och hur liten motsättning det finns mellan detta och att vara en god invånare i det nya landet.

5 kommentarer 26 november 2010