mänskligheten i en sockerbit

Om man skulle ta bort allt det tomrum av ingenting som finns mellan och inom atomerna, så skulle mänskligheten få plats i en sockerbit. Vi består alltså till den allra största delen av vibrationer och rörelser. Insikten ger en del personer ångest, men åh vad jag känner tvärtom. Jag känner magi när jag tänker på det. Magi av att veta att all den materia som mänskligheten består av egentligen inte är större än den lilla lilla sockerbit som min mormor hade i sitt kaffe.

Så vad är det då som tänker, känner, drömmer, fantiserar? Det här är nästan en religiös uppenbarelse för mig.

Andra religiösa uppenbarelser får jag då jag, vid helt oväntade tillfällen i mitt liv, plötsligt förnimmer en strimma av eufori. Det kan vara då jag går in i köket för att göra mig en kopp té, och ser hur jävla fint det är med ljuset i glasburken som brinner på köksbordet. Eller då jag vaknar till mitt i natten av att Monsieur i sömnen drar mig närmare sig har armarna tätt tätt om mig. Eller då jag går ut och det är jättekallt och jag har min nya varma mössa på mig och solen skiner så snön gnistrar mer än diamanter.

Eller då jag ligger i soffan och kommer på mig själv med att inte alls läsa min bok utan bara låta tanken vara stilla för en stund, och att jag i den stillheten känner ända ner i magen att jag är glad. Då.

(Det här är ingen kvasipepptext som handlar om att man ska lära sig att ta vara på det lilla i tillvaron, och söka lyckan trots att den kanske inte är närvarande på grund av en massa skit. Det är snarare en text om vad det här samhället gör med oss, hur det alienerar oss från de  små stunder av stillhet där det över huvud taget är möjligt att på riktigt känna något, och hur jag ibland trots allt motarbetande av en sönderstressad vardag lyckas hitta tillbaka till något sant inom mig.)

3 kommentarer 16 januari 2011

julfirandet

Undrar ni hur Monsieur och jag firade jul?

Det gjorde vi inte. Åtminstone inte mer än att vi var lediga, och dukade upp en god middag på kvällen.

Jag tänker inte tjata om vad jag tänker om julen, mer än att jag generellt drar öronen åt mig när något så okritiskt höjs till skyarna och blir till en hysterisk kamp mot klockan. Allt som ska fixas, alla klappar som ska köpas och all mat som ska lagas. Allt pusslande som ska göras, så man hinner med alla som bör hinnas med. Förväntan som bakas in i någonstans i allt detta, inget får bli fel. Jag säger inte att det är fel att fira jul, jag säger bara att jag inte har så stor lust till det.

Jag tror på kravlöshet när det gäller hur, var, och när man möter andra människor. Det är nog därför jag har svårt för julen. Det blir inte spontant. Det finns redan färdiga mallar över hur det ska se ut, och de mallarna är svåra att bortse från även om man vill.

Så i år vändes julen ryggen, så gott det nu går att vända en högtid ryggen som man fått inpräntad sedan barnsben. Jag har inte förmågan att behandla julafton som vilken dag som helst, för den har självklart en speciell betydelse även för mig. Så blir det ju. Men jag kan välja att uppmärksamma den på ett sätt som helt och fullt känns bra för mig.

Förmiddagskaffe och croissant intogs på närbeläget café. Därefter promenerade Monsieur och jag ner mot Commons för att äta brunch på den lilla bistron som vi visste skulle hålla öppet. På vägen såg vi dock att även det indiska stället serverade mat trots Christmas Eve, så vi gick in och åt den bästa jullunchen.

I Ithaca serveras indisk buffé på julafton till priset av 40 SEK. Om inte det är en julklapp, så vet jag inte vad som är det.

Julmiddagen bestod bland annat av hummus med pinjenötter, grillad sötpotatis, och lite annat gott.

På kvällen tog vi en lång promenad i Ithaca, lyssnade på tystnaden som blir när nästan alla studenter åker hem till sina föräldrar. Stjärnorna syntes på himlen. Jag har fortfarande min höstkappa med en kofta under, för det är inte kallare än så.

5 kommentarer 26 december 2010

en vårdag i december

Vädret är så milt. Det är soligt, och den lilla mängd snö som tidigare låg som ett tunt lager puder har försvunnit. Gräset är grönt. På några av träden sitter fortfarande något enstaka gulnat löv kvar. Sådan är vintern i Ithaca, och det känns verkligen inte som att det är fem dagar kvar till julafton.

Vi ska stanna här i Ithaca över jul, om det nu var någon som inte redan förstått det. Lugnt och skönt ska det bli, bara Monsieur och jag (även om vi fick en inbjudan till min professor här, men jag lyckades slingra mig ur den på ett sätt som jag tror inte var alltför dissigt). Vi hoppas att puben har öppet, så vi kan inta vår julmiddag där.

Jag är inget fan av julen, alls. Ljushögtid mitt i den mörkaste vintern – absolut. Allt annat som julen innebär, med krav på konsumtion, matlagning, frosseri, trevnad och umgänge – absolut inte. Nu jobbar jag på här, heldag idag trots att det är söndag, och heldag imorgon, så jag kanske kan vara lite ledig på riktiga årshjulafton, d.v.s. vintersolståndet. Då ska jag fira ljuset, som är så mycket mer närvarande här, och som gör att den här vintern känns så mycket lättare än någon annan vinter.

För ett år sedan var vi i Gambia på Monsieurs fodelsedag. I år firade vi hans dag här i USA. Det var en lika mild dag som denna, med klarblå himmel och värmande solstrålar. Var vi befinner oss nästa år är fortfarande oskrivet, men om jag känner oss rätt så finns risken att det inte blir i Sverige.

2 kommentarer 19 december 2010

hemlängtan

När Karin och Mathias åkt kände jag det på allvar för första gången sedan vi kom hit. Hemlängtan. Därför att dagarna med dem här i Ithaca påminde mig om vad som finns hemma i Sverige. Knäckebröd i all ära, det jag saknar är mina närmaste. De som känner mig riktigt väl, som vet min historia, som vet mig. De fattas mig, det har jag såklart vetat hela tiden, men det blev särskilt tydligt när Karin och Mathias åkte och lämnade saknad kvar.

Så länge det kommer dröja innan jag träffar dem igen.
Så lång tid det kommer gå innan jag träffar alla dem som inte hälsar på oss här i NY.

De åkte i lördags morse. Det regnade och var kallt.

Som tur är så råkar Ithaca vara den sötaste och mysigaste lilla småstad. I helgen har Monsieur och jag gjort uteslutande höstmysiga saker, och jag har vilat i att vi är här. Låtit det sjunka in. 9 månader har vi kvar.

Om lördagarna i Ithaca besöker man Farmers Market för att äta lunch, dricka varm äppelcider, köpa ekologiska ägg och grönsaker från någon av traktens gårdar, och bara låta sig inspireras av den sköna stämningen och alla fina hantverk. På kvällen kryper man upp i soffan med ett glas vin (köpt av en lokal vinodlare på Farmers Market) och Robinson.

Om söndagarna går man en lång promenad till något av alla vattenfall, den här gången Fall Creek. Sedan äter man brunch, ni vet en sådan som lyckas passera som ”sagolik” trots klichévarningen i att kalla en måltid så, och besöker små söta butiker nere i Commons. Jag köpte äntligen en ny yogamatta, en ekologisk mörklila. Monsieur fingrade på en fin mattermos medan jag fingrade på sådana där löparskor som är som strumpor med sockeplastliknande sula.

Väl hemma yogar man, och upptäcker att den mörklila yogamattan som numera bor hos mig är som från himlen sänd.

Ungefär så.

Och det sjunker in att det är 9 månader kvar, och ja jag saknar och längtar efter mina nära, men samtidigt: Vistelsen här gör mig så gott.

Och på fredag åker jag till The City för egenhelg där. På söndag tar jag bussen tillbaka till Ithaca, och då sitter min dyra moder bredvid mig. Hon är här en vecka, helgen därpå besöker hon och jag Philadelphia, och nästnästa söndag är jag hemma i Ithaca igen. Då återgår livet till det nya normala, och jag börjar vänta på att Neda åker tillbaka till Berkeley så jag kan åka dit och träffa henne igen.

Fall Creek

Litet träkapell med utsikt över vattenfallet

5 kommentarer 08 november 2010