together, we’re alone

Såg en så bra film i helgen. En av de bästa, någonsin. No One Knows About Persian Cats, en helt fantastiskt stark berättelse om ett litet indie-band i Tehran som försöker skapa sig den verklighet de önskar leva i trots den iranska regimen. Otroligt fint foto och soundtrack bygger upp en skarp kontrast mellan vackra Tehran med omgivningar, och det frihetsberövande med att leva i Iran på villkor man själv inte ställer upp på. Den följde med mig, följer mig. Apropå det här med perspektiv.

Helgen var höstvacker med strålande sol och knallblå himmel. Ithaca bjöd på äppelfestival. O agerade guide och tog mig både dit och till Farmers Market. Vi åt lunch i solen på bryggan vid Cayuga Lake, satt där länge och talade. Det är fint, jag tänker att hon faktiskt är min vän och jag tänker på vad rikt livet är som bjuder nya vänner i nya länder. Tänker att det många gånger handlar om att öppna ögonen, om att faktiskt se vem det är som finns där i periferin. Och om att vara rädd om dem som man får bra energier av, som det flödar så bra med. Ni vet, med vissa personer känns det så där fint, man möts verkligen. Att ta hand om de relationerna. Att inte förringa dem, riskera dem. Att visa uppskattning och kärlek.

Och med vissa tänker man inte ens på det, känner inte ens efter, och så hittar man sig själv plötsligt alldeles nära. Att relationen liksom har smugit sig på. Sådant är också häftigt, att det liksom bara blir, det bara flyter fram och utvecklas alldeles av sig självt.

Annars har dagen varit klassiskt måndagsseg. En typisk sådan dag när jag tänker att nej, jag går inte iväg och yogar på lunchen, jag orkar inte. Men så gick jag ändå, på ett Iyengar-inspirerat pass kallat Vinyasa Blend. Det är fantastiskt. Lena har haft sådana klasser ibland, då allt utgår ifrån solhälsningarna som byggs på och byggs på, så klassen blir till ett enda stort flöde. Ibland stannar vi upp, håller en position i någon minut, och sedan flödar klassen vidare. Positionerna smälter ihop med varandra, andningen smälter ihop med positionerna. Jag var inte riktigt i min kropp, men det är svårt att inte stilla tankarna när ens practice plötsligt är så fysiskt intensiv. Efteråt kände jag mig utmattad på ett skönt sätt. Väckte tankarna igen med goda risotton (ja, jag är inne i en risottoperiod just nu), riktade fokus mot min text, och skrev.  Nu är även tanken utmattad.

Snart väntar en kopp té med Mirzas persiska sång i bakgrunden, men först ska jag gå och köpa bagels. Har förälskat mig i Pesto Pizza Bagel på Collegetown Bagels, men istället för att trängas med alla andra (samt betala $5 per bagel, som visserligen är en hel måltid, men ändå) så gör jag egna hemma:

Skär en bagel itu. Bred på pesto. Lägg över skivad rödlök och hackade oliver. Strö över  riven ost. Rosta i ugnen i några minuter.

College Avenue by night. Här bor vi, och lite längre upp ligger Collegetown Bagels.

2 kommentarer 05 oktober 2010

deckare dödar din diktningsdyrkan

Samlar quarters till kommande tvättsessioner och organiserar mina olika bonuskort så jag får var tionde vad-det-nu-må-vara gratis. Måndagen känns i hela mig. Dagens kaffeintag uppgår till fyra koppar, och jag vet dessvärre att en femte inte skulle göra saken bättre. Jag är trött och ofokuserad. Klockan är snart fyra, och det har redan börjat avfolkas här på labbet. Höstsolen pockar på mig där ute, och jag ska snart kalla det här en dag och strosa hemåt.

Kanske sova lite innan Monsieur och jag tar bussen ut till de södra förorterna för att fylla på skafferi och kylskåp.

Läste ut Läckbergs Fyrvaktaren igår. Snälla, påminn mig nästa gång om varför jag INTE ska läsa deckare. Jag tycker aldrig om dem, de är banala och dess språk är om möjligt än mer banalt. Dåligt, rentutav. Den här boken genomsyrades dessutom av så många unkna könsstereotyper (som den att den manliga huvudpersonen blir utskrattad av sin fru efter att han har varit på spa – eh?) att jag knappt stod ut. Men, eftersom jag lider av tvånget att läsa ut varje bok jag påbörjar så kunde jag inte sluta. Så jag läste. Och irriterades. Men igår blev jag befriad. Note to self: LÄS INTE DECKARE, LÄS FÖR FAN INTE DECKARE, du blir bara frustrerad.

Har en till bok på svenska med mig, av Anna Gavalda. Henne tycker jag om. Sedan ska jag bege till en av bokhandlarna där jag har ett av ovan nämnda bonuskort och köpa RIKTIG litteratur. Nej, jag är verkligen ingen litteratursnobb, tycker exempelvis att Nick Hornby är en av de bästa samtida författarna (förutom SLAM som tyvärr var rätt, just det, banal) men jag vill att det åtminstone ska finnas någon substans i det jag läser. Gärna ett djupare budskap, eller åtminstone lite ångest som förmedlas på ett sant och äkta sätt.

8 kommentarer 13 september 2010

två veckor och en natt kvar

Har haft en fin helg och en okej måndag. Nu är nästan alla tillbaka på labbet igen. Egentligen var vi idag bara två personer färre än vad vi brukar vara, men dessa två personers frånvaro gjorde labbet ändå lugnt. Jag har i vanlig ordning varit måndagsseg och inte riktigt presterat vad jag planerat, men nu ska jag lägga mig i sängen och meditera över en av mina skalor (haha, jag lovar, det fungerar fint) och imorgon ska jag skriva om en halv sida så den nya versionen av den blir kort och koncis. Sedan så kanske det där jävla ljuset i den där helvetes jävla tunneln äntligen blir inom räckhåll.

Ett annat ljus inom räckhåll är numera Cornell University. Sent i fredags eftermiddag, alldeles innan det bar av till Jönköping, skickade jag 7 pdf-filer till dem för att försöka verifiera mitt existensberättigande som gästdoktorand där, samt försöka skaka av mig deras dyra försäkring som är obligatorisk. Det förra var inga problem, det senare tror och hoppas jag lyckades. Fick idag ett välkomstbrev med information om hur och när jag registrerar mig som student för att få mitt visum giltigt under hela perioden. I brevet stod det att jag ”bör” kontakta personen som har hand om försäkringarna. Eftersom jag inte går oförsäkrad så tolkar jag det som att jag inte ska kontakta henne.

Det är verkligen inte bara att åka iväg till ett universitet i USA om en vill göra det. All byråkrati kring det hela börjar bli löjligt. Men min mottagande professor har varit så otroligt hjälpsam och trevlig, och dessutom har han betalat någon avgift för mig så jag får mail, skrivplats, och liksom blir en på institutionen. Det verkar inte vara helt självklart. Jag känner mig verkligen välkommen. Inte blir det sämre av att han på Facebook har angett ”to the left of you” som politisk åsikt. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda så mycket i USA, men det betyder kanske lite i alla fall.

Ett glas vin ute på Jönköpings pir i Vättern i lördags. Jag har haft en så otroligt mysig helg att Jönköping kvalar in som en av mina favoriter i Sverige! Dock osäker på om det var staden eller sällskapet som gjorde det.

4 kommentarer 16 augusti 2010

äntligen hemma

Om lördagen var solvarm och fin, så var söndagen dess fundamentala motsats, och det skulle vi köra hem i. Stora delar av vägen mellan Leksand och Stockholm saknar belysning, och dessutom är vägen rätt smal på sina håll. För att slippa köra efter mörkrets inbrott så startade vi från Leksand redan kl halv två på eftermiddagen. Resan brukar ta runt 3 timmar. Nu skulle vi visserligen åka via Uppsala, men den turen borde ta max 4 timmar, vilket den såklart inte gjorde. 6 timmar spenderde vi i bilen, och det var det värsta underlaget jag någonsin kört i. På flera sträckor fanns det inget som helst grepp, men så passerade vi 11 olyckor också. Det är nästan en olycka var tredje mil.

Snöblandat regn frös fast i vindrutetorkarna och på vindrutan, sikten var nästan obefintlig ibland.

Vi var mellan Uppsala och Arlanda när mörkret på allvar sänkte sig över landskapet. Bra timing, eftersom vägen från Arlanda är upplyst. Dock så kröp trafiken fram p.g.a. av en olycka i norrgående körfält. Efter olyckan så lättade plötsligt krypkörningen, och man kunde köra i 60-70 km/h igen (snabbare än så lunkade inte trafiken fram). Tittköer alltså, vad sjuka människor är!

Men nu är gårdagens väder som bortblåst. Har precis varit i solen vid kanotklubben och ätit lunch samt lapat sol i en timme. Ska nu kasta mig in i SPSS underbara värld igen, kom igång riktigt bra i förmiddags och tänkte fortsätta på det effektiva tåget. Ikväll skulle jag ha fikat middag med Jess och Smilla innan krokin, men de har ställt in eftersom de är sjuka. Nu funderar jag på om jag ska jobba sent, eller om jag ska smita iväg i rimlig tid och träna innan krokin, eller om jag ska smita iväg och strosa lite på stan en stund. Vilket trevligt problem att ruva på under dagen.

Andra bloggar om halka, snö, trafikolyckor, vår, solsken, värme

4 kommentarer 22 mars 2010