mänskligheten i en sockerbit

Om man skulle ta bort allt det tomrum av ingenting som finns mellan och inom atomerna, så skulle mänskligheten få plats i en sockerbit. Vi består alltså till den allra största delen av vibrationer och rörelser. Insikten ger en del personer ångest, men åh vad jag känner tvärtom. Jag känner magi när jag tänker på det. Magi av att veta att all den materia som mänskligheten består av egentligen inte är större än den lilla lilla sockerbit som min mormor hade i sitt kaffe.

Så vad är det då som tänker, känner, drömmer, fantiserar? Det här är nästan en religiös uppenbarelse för mig.

Andra religiösa uppenbarelser får jag då jag, vid helt oväntade tillfällen i mitt liv, plötsligt förnimmer en strimma av eufori. Det kan vara då jag går in i köket för att göra mig en kopp té, och ser hur jävla fint det är med ljuset i glasburken som brinner på köksbordet. Eller då jag vaknar till mitt i natten av att Monsieur i sömnen drar mig närmare sig har armarna tätt tätt om mig. Eller då jag går ut och det är jättekallt och jag har min nya varma mössa på mig och solen skiner så snön gnistrar mer än diamanter.

Eller då jag ligger i soffan och kommer på mig själv med att inte alls läsa min bok utan bara låta tanken vara stilla för en stund, och att jag i den stillheten känner ända ner i magen att jag är glad. Då.

(Det här är ingen kvasipepptext som handlar om att man ska lära sig att ta vara på det lilla i tillvaron, och söka lyckan trots att den kanske inte är närvarande på grund av en massa skit. Det är snarare en text om vad det här samhället gör med oss, hur det alienerar oss från de  små stunder av stillhet där det över huvud taget är möjligt att på riktigt känna något, och hur jag ibland trots allt motarbetande av en sönderstressad vardag lyckas hitta tillbaka till något sant inom mig.)

3 kommentarer 16 januari 2011

my little town blues

Med risk för att vara en vandrande kliché, men bussresan kändes så invan den här gången. Kullarna var bekanta, och jag kände igen husen i de små städerna vi passerade.

Staden känns på samma sätt. Som hemma. Den brokiga stadsbilden med sina olika ansikten, den angår mig, den har faktiskt kommit att bli en del av mitt liv.

Utsikt mot Ellis Island från Battery Park, södra Manhattan.

Add a comment 10 januari 2011

2010

Jag har ingen lust att skriva en årskrönika. Det blir mest plattityder när man ska försöka formulera sina känslor med siktet i backspegeln. Men 2010 var ett bra år för mig.

Jag fikade mycket, tänkte mycket. Jag hade fina vänner ikring mig. Jag gjorde en fin resa till Filippinerna med min make. Jag njöt av den svenska sommaren på landet, i Stockholm, i Göteborg. Vi flyttade till Ithaca. Jag gjorde en fin resa till vänner i Kalifornien. Jag knöt nya kontakter som betyder mycket, både till människor i Sverige och USA. Jag yogade, tänkte på yoga, läste om yoga, diskuterade yoga. Jag lyssnade mycket på Ludovico Einaudi, Nina Simone, Radiohead. Jag sov gott om nätterna.

Här i Ithaca är det svårt att förstå att det är i slutet av december. Dagarna är så milda med knallblå himmel och guldgul sol. De grå ekorrarna busar, snön smälter i tunga droppar ner från taken. Jag ler med hela mig mot värmen. Den här vintern är mitt livs lättaste. Avsaknaden av kyla; att inte existera i ett kompakt mörker.

Jag dricker apelsinjuice. Håret doftar kokos och kakao efter dagens inpackning. Om två dagar kommer besök från Sverige hit.

4 kommentarer 30 december 2010

verkligheten, absurditeten

Igår inträffade en dödsskjutning på Cornell.

Men det tänker jag inte alls på. Därför att det kan jag såklart inte göra, då riskerar jag att bli rädd. Rädd att röra mig fritt, rädd att leva.

Men ändå.

Media har tystat ner händelsen, antagligen för att polisen meddelar att det var en intern uppgörelse. Alltså inget random våldsdåd, det ger ju rubriker. Interna uppgörelser ger inte rubriker, det ger knappt rubriker i Sverige. Men ändå. Att det ägde rum på Campus, bara några hundra meter från vårt hem. Men nej, jag tänker inte på det, på samma sätt som att jag inte tänker på hur vanligt det är med trafikolyckor när jag åker bil. Man kan liksom inte göra det om man vill fortsätta Leva.

Så istället… Jag vaknar, äter frukost, läser lite mail och jobbar någon timme. Yogar hemma. Älskar att kunna yoga på morgonen, älskar känslan av fokus som alltid infinner sig. Jobbar lite till. Får undan en del av alla förestående tråkanalyser. Travar iväg till universitetet för att ordna med lite byråkratiska förehavanden. Och snart ska jag packa ihop för att ställa mig på löpbandet igen. Igår när jag ställde mig där var jag trött och irriterad, men i takt med att bandet snurrade fram fort fort så försvann irritationen. Efteråt var jag skönt trött och glad. Träning alltså, nödvändigheten i den.

Men ändå.

Absurditeten. Och hur man bara lever på, som vanligt. Det är inte första gången jag upplever det, och det är väl en överlevnadsstrategi. Men ändå.

11 kommentarer 08 december 2010