thanksgiving

Det känns som vår i luften. Det är liksom milt, och nyss föll ett mjukt regn över Ithaca. Men det kändes inte som något novemberregn. Det kändes som en tidig morgon i april, när luften andas av förväntansfullhet  inför alla knoppar som snart ska spricka ut i allt vackert somrigt.

Jag sitter i loungen med min peppermint latte. Universitetet är öde, Ithaca är öde, på gatan står inga bilar parkerade. Alla har packat ihop sig och åkt iväg för att fira Thanksgiving med sina familjer. Kvar är Monsieur och jag. Det är ganska mysigt. Känns som ingenmansland, känns som att leva i en parallell verklighet där alla i den vanliga verkligheten går upp i en högtid som inte finns hos oss.

De senaste dagarna (veckorna) har varit intensiva. Socialt och fysiskt flaxande, mysiga men utmattande. Nu är jag tillbaka i Ithaca och hinner landa lite, hinner betrakta långhelgen utifrån och hinner komma ikapp (mentalt, prestationsmässigt) innan vardagen blir som vanligt igen.

Nedslag i det som varit:

Rittenhouse Square, Philadelphia. Nästan mer fransk känsla än Bryant Park i New York City. Här kunde man avnjuta sin lunch på brasseriets uteservering, medan det snöade i Sverige.

Fina vyer från bussen, någonstans i New York State.

När jag inte är i spegelsalen, i loungen, på caféet, eller hemma så är chansen stor att jag är här, på den lokala puben. Ibland är det sent en söndagskväll, då har puben inte så många gäster. Nästan alltid sitter en äldre man och plinkar på pianot. De serverar vegetariska burgare med sweet potato fries. Det finns inget bättre ställe att vara stamgäst på.

5 kommentarer 25 november 2010

novemberljuset

Hösten i Ithaca är lite grå och lite regnig, ibland lite kylig och ganska blåsig. Men oftast är det blå himmel och mjuk höstsol. Vindarna är milda, regnet är inte slaskigt. Och november suger inte min energi i år.

För mörkret och gråheten, den där karga jävliga, den finns inte.

Alla säger att vintern i Ithaca är hemskt kall med mycket snö. Jag tror dem inte. Sasha på labbet har en svensk partner, och har varit mycket i Sverige. När de andra talar om den hemska vintern i New York State ser hon menande på mig och säger att hon aldrig mer kommer att klaga på Ithacas vinter efter att ha upplevt vintern i Stockholm.

Vet ni då, att mildheten i november gör så mycket för min ork. Hösten känns inte tung i mig, den känns fortfarande oktoberlätt. Kreativiteten som börjar bubbla i mig när löven långsamt övergår till att skifta i gulröda färger, den är liksom fortfarande närvarande.

Och jag promenerar till mitt lab, en kvart tar det tills jag kommit fram. Sitter där några timmar, svarar på mail och hänger i SPSS. Sedan tar jag resultatet av härligt skön lyxkonsumtion, en lätt (lite mer än 1 kg) men ändå kraftfull dator, med mig till spegelsalen.

Här är jag ofta ensam, men ibland kommer några hit och övar pardans. De har musiken i hörlurar, och svävar liksom fram över golvet, tysta. Som älvor. Det är magiskt. Allra bäst tycker jag om när flera par är här samtidigt, och i tysthet övar olika typer av dans, i olika takt. Själv lyssnar jag främst på jazz, R.E.M., Sigur Rós, och Nirvana i mina egna lurar. Regression.

Samt regression även i datorn. Plötsligt vill allt samarbeta, och jag förnimmer att jag kommer framåt. Kastar peppar över axeln och håller hårt i träbordet för att det inte ska försvinna, allt det här bra.

Jag undviker även att gå under stegen som byggarbetarna placerat vid vår porch. För säkerhets skull.

1 kommentar 18 november 2010

mysig höst

Ni som känner mig vet att jag älskar hösten. Den är underbar, och jag måste plocka fram en mängd klichéer för att beskriva den. Hör mig själv plötsligt tala om krispighet i luften, om intensiv blå himmel och guldröda löv. Det är så vackert och friskt, luften är hög och jag känner mig lätt lätt. Inspireras. Blir kreativ, vill skapa och dansa.

Och då visste jag inte ens hur underbar hösten är här i New York State. Inte nog med att den är längre, senare, och ljusare än hösten i Sverige – den är också vackrare. Träden och växtligheten uppvisar fler nyanser, från mörk grön till nästan lilaröd via olika typer av lysande guldgul och orange. Regnet är lättare, även då det ösregnar så är det sällan ett tungt regn. Och framför allt: Det är varmare. Just nu är klockan 18 på kvällen, och vi har 21.5 grader. Ja, ni läste rätt. Alla dessa vackra höstfärger tillsammans med värme som om en sval sommardag.

Vad gör det här med mig? Åh, det gör mig så gott.

Så här fina färger är det nu, tillsammans med mild sommartemperatur. Oslagbar kombination.

Och om blott två dagar kommer två av mina finaste vänner på besök här i Ithaca. Det gör mig också så gott. För även om jag trivs bra bland de personer som utgör min nya vardag, så finns det inget som går upp mot att hälsa på mina älsklingar (som förra veckan) eller få ha mina älsklingar här hos mig (som i övermorgon). Det är trots allt mina vänner från Sverige som känner mig allra bäst och står mig närmast.

2 kommentarer 26 oktober 2010

together, we’re alone

Såg en så bra film i helgen. En av de bästa, någonsin. No One Knows About Persian Cats, en helt fantastiskt stark berättelse om ett litet indie-band i Tehran som försöker skapa sig den verklighet de önskar leva i trots den iranska regimen. Otroligt fint foto och soundtrack bygger upp en skarp kontrast mellan vackra Tehran med omgivningar, och det frihetsberövande med att leva i Iran på villkor man själv inte ställer upp på. Den följde med mig, följer mig. Apropå det här med perspektiv.

Helgen var höstvacker med strålande sol och knallblå himmel. Ithaca bjöd på äppelfestival. O agerade guide och tog mig både dit och till Farmers Market. Vi åt lunch i solen på bryggan vid Cayuga Lake, satt där länge och talade. Det är fint, jag tänker att hon faktiskt är min vän och jag tänker på vad rikt livet är som bjuder nya vänner i nya länder. Tänker att det många gånger handlar om att öppna ögonen, om att faktiskt se vem det är som finns där i periferin. Och om att vara rädd om dem som man får bra energier av, som det flödar så bra med. Ni vet, med vissa personer känns det så där fint, man möts verkligen. Att ta hand om de relationerna. Att inte förringa dem, riskera dem. Att visa uppskattning och kärlek.

Och med vissa tänker man inte ens på det, känner inte ens efter, och så hittar man sig själv plötsligt alldeles nära. Att relationen liksom har smugit sig på. Sådant är också häftigt, att det liksom bara blir, det bara flyter fram och utvecklas alldeles av sig självt.

Annars har dagen varit klassiskt måndagsseg. En typisk sådan dag när jag tänker att nej, jag går inte iväg och yogar på lunchen, jag orkar inte. Men så gick jag ändå, på ett Iyengar-inspirerat pass kallat Vinyasa Blend. Det är fantastiskt. Lena har haft sådana klasser ibland, då allt utgår ifrån solhälsningarna som byggs på och byggs på, så klassen blir till ett enda stort flöde. Ibland stannar vi upp, håller en position i någon minut, och sedan flödar klassen vidare. Positionerna smälter ihop med varandra, andningen smälter ihop med positionerna. Jag var inte riktigt i min kropp, men det är svårt att inte stilla tankarna när ens practice plötsligt är så fysiskt intensiv. Efteråt kände jag mig utmattad på ett skönt sätt. Väckte tankarna igen med goda risotton (ja, jag är inne i en risottoperiod just nu), riktade fokus mot min text, och skrev.  Nu är även tanken utmattad.

Snart väntar en kopp té med Mirzas persiska sång i bakgrunden, men först ska jag gå och köpa bagels. Har förälskat mig i Pesto Pizza Bagel på Collegetown Bagels, men istället för att trängas med alla andra (samt betala $5 per bagel, som visserligen är en hel måltid, men ändå) så gör jag egna hemma:

Skär en bagel itu. Bred på pesto. Lägg över skivad rödlök och hackade oliver. Strö över  riven ost. Rosta i ugnen i några minuter.

College Avenue by night. Här bor vi, och lite längre upp ligger Collegetown Bagels.

2 kommentarer 05 oktober 2010