i skymningen

Klockan har nyss passerat halv fyra, och det har precis börjat skymma. Jag är glad. Halv fyra är inte så fruktansvärt tidigt, och jag känner ljuset återvända! Det har nog aldrig hänt någon vinter tidigare, jag har mest känt av tråk och grått och mörkt och energilöshet, men nu känner jag det faktiskt. Jag försöker klamra mig fast i vågen som jag rider på, hur man nu gör det, och hoppas att det kan fortsätta kännas bra hela vintern igenom.

Västafrika gjorde ju sitt, förstås. När Monsieur och jag åkte var jag som en urkramad liten svamp, men den känslan gjorde att det blev en väldigt lugn semester där vi mest av allt slappnade av. Upplevde saker gjorde vi ju av bara farten, av att bara vara där, till skillnad från andra solsemestrar så behövde inte sådant styras upp. En perfekt semester, med andra ord. Och sedan kom jag hem, glad och pepp, och fick glada nyheter som gjorde mig ännu mer glad och pepp. Men nu var det den här vågen, alltså. Hur klamra sig fast i den?

Just idag klamrar jag mig dock inte fast alls, utan låter dagen flyta förbi precis som den vill. Skriver/jobbar lite, men bara i den takt som orden vill komma. Myser mest. Har införskaffat en fet duscholja och cocoa body butter till min torra vata-hud, så nu är huden mjuk och smidig och doftar godis. Ska snart bege mig ut i kylan för att köpa lite ingredienser till middagen. Det blir inte så mycket dykande nu när det är så kallt,  istället är Monsisur och jag lata friganer som promenerar till närmsta mataffär och shoppar loss. Så fort temperaturen stigit till åtminstone -5 är det väl dags att ge sig ut på sopdyk igen.

Andra bloggar om vintermörker, kyla, ayurveda, friganism

4 kommentarer 06 januari 2010

the real africa

Redan i färjelägret på södra sidan av Gambiafloden kändes det att vi var helt utanför turistområdena. Det finns såklart försäljare ändå, men det turistiga var helt frånvarande. Vad menar jag med turistigt? Jag menar sådant som på något sätt är tillrättalagt för att turisterna vill ha det så. Jag menar pizza och pasta på restaurangmenyerna, och liknande. Det kan vara väl så bekvämt att semestra på sådana orter, men det känns definitivt häftigare att lämna turistkvarteren bakom sig.

På färjan över Gambiafloden.

Färjan över floden tog ungefär 40 minuter, och sedan åkte vi i en liten minibuss till Senegals gräns, och så vidare en bit in i Senegal där vi tog in på ett litet sagohotell alldeles vid en annan, mindre flod. Vi hade hört, både av bekanta som varit i Gambia samt på olika reseforum, att det inte är säkert att göra sådana småresor själva. Sant eller inte, vi följde hur som helst med en gambiansk kille vid namn Assain som via en liten resebyrå i Gambia ordnar olika utfärder.

Hotellet i Senegal, sett från floden.

Både i Gambia och Senegal ser man väldigt ofta gångar som är gjorda av snäckor istället för grus. Superfint.

Igår eftermiddag åkte vi med en liten båt på floden nedanför hotellet. En halvtimme senare kom vi till en ö där det endast bor 90 personer. De har varken el eller vatten (annat än en brunn vars innehåll lämnar en del övrigt att önska). Att besöka ön var bland det häftigaste jag gjort. De här människorna var så otroligt fattiga materiellt sett, bara ett stenkast bort från civilisationen.

Den lilla byn på ön.

Inget av barnen på ön går i skolan, men en gång i veckan kommer en lärare dit för att lära dem franska, så vi kunde kommunicera hjälpligt med dem. Några av barnen frågade Monsieur och mig om vi hade godis till dem. Det hade vi inte, allt jag hade i min väska var en flaska vatten. Vous avez? frågade jag, och de blev så himla himla glada. C’est bon bon, sa de och drack vattnet som om det vore den godaste lemonad. Det var så otroligt starkt, jag kan inte riktigt beskriva det, det var bara så rörande. Vi som besökte ön hade med oss mat och annat som vi gett till kvinnan som styrde där, men jag önskade att jag tagit med mig alla vattenflaskor i världen och gett barnen.

På ön byter man till sig sådant man behöver från fastlandet, och ofta använder man ostron som valuta. På flera håll på ön såg vi enorma sophögar av de skal som ostronen fångas i. Med tanke på vad man betalar för ostron på restauranger, så borde de kunna ha en högre materiell standard på ön kan man ju tycka.

Innan vi vände tillbaka till Gambia i eftermiddags så hann vi med att åka på safari. Vi såg apor, zebror, antilooper, wild boars, krokodiler, och noshörningar. Girafferna höll sig dock gömda. Fast å andra sidan, jag känner mig väldigt nöjd med besöket med Senegal även utan giraffer.

Andra bloggar om Senegal, Gambia, fattigdom, afrika, safari

4 kommentarer 12 december 2009

bortom turistkvarteren

Vi tog en promenad igår, bort från hotellområdet, för att se lite mer av ”riktiga” Gambia, samt för att undersöka om det kanske fanns några riktigt billiga restauranger på gångavstånd. Det tog inte många minuter förrän det turistiga försvann helt. Vi bor vid de stränder som sägs vara de mest exploaterade i hela Gambia, men jämfört med alla andra ställen vi varit på (utom möjligen Moskva) så är det här verkligen ingenting. Det finns ett par ”dyrare” restauranger utanför hotellen, samt några stånd med batiktyger, halsband, etc, och kanske en och annan minimarket, men sedan är det inte så mycket mer. Gambia, åtminstone uppe vid Cape Point där vi bor, känns verkligen inte som Mallorca, vilket är väldigt skönt att slippa. Inga svenska menyer, och även om några ställen har pizza på menyn så serveras det afrikansk mat, afrikanska téer, och sådant. Det är också rätt lite turister, trots att det här ska vara något slags högsäsong. Man skulle kunna säga att turismen inte riktigt hittat hit än, men det är nog bara en tidsfråga, så skynda er att åka hit!

Utanför turistkvarteren springer getter och höns runt på vägarna. Gemytligt, tycker Sol.

Ett bostadsområde av ganska hög standard, d.v.s. plåtskjul där flera faktiskt har elektricitet.

Ingen idé att försöka klättra in här. Fastmurade glasbitar – värre än taggtråd.

Vi hittade några ställen där man kan äta riktigt billigt, t.ex. en liten restaurang som serverade middag för runt 20 sek, eller ett matstånd där man kunde få en potatisrätt för endast ett par kronor. Så vill man leva billigt är Gambia det rätta stället. Det är dessutom superenkelt att vara vegetarian, finns alltid flera bra vegetariska alternativ att välja mellan.

Tisdagens middag. Varsin gryta, min på jordnötssås och Monsieurs på tomatsås med lök. Till det grillat bröd. Sjukt gott.

Andra bloggar om Gambia, turism, Afrika

2 kommentarer 09 december 2009

första dagen i gambia

Åh vad det är härligt att komma bort, det känns verkligen att den här resan behövs.

Flygresan hit var bra. Vi mellanlandade på Teneriffa och det var riktigt skönt att få gå av planet, sträcka lite på sig och ta en fika, innan de sista 2½ h av resan klarades av. Kan tänka mig att det blir ännu skönare på hemresan. Vi lyfter på kvällen, hinner äta middag, går ner på Teneriffa, lyfter igen och tar en kopp té, för att sedan sova sött resten av resan.

Väl framme i Gambia så gick själva passkontrollen supersmidigt, i motsats till vad vi hört, och i motsats till exempelvis USA och andra ”civiliserade” (obsverera ironiskt citationstecken) länder. Inte brydde de sig om ifall vi var vaccinerade mot gula febern, heller.

Hotellet ligger precis på udden där Atlanten och Gambiafloden möts. Det är jättefint, och man ser havet vart man än vänder sig. Vi har väldigt tur med vädret, vilket våra medresenärer inte håller med om, men det är ca 25 grader och molnigt. Skönt, då kan man landa lite i att vara ledig och i Afrika innan värmen kickar in.

Vår första måltid, gårdagens middag, åt vi på en restaurang ganska nära hotellet. Enligt uppgift så är dessa kvarter väldigt dyra, och väldigt dyrt betyder då att vi åt varsin otroligt god portion för under 50 sek. Lunchen åt vi på ett annat ställe alldeles här, den kostade ca 35 sek per person. Det ska finnas restauranger där maten kostar runt 10 kr,sek, vi får se om vi letar upp dem. Minns när vi hittade en restaurang i Marocko, som serverade trerätters för 18 sek. Antagligen finns det liknande ställen här, men just nu är vi för lata (och rika) för att engagera oss i ett sådant letande. Vi rör oss så lite som möjligt, det är vår status för närvarande.

Vi har innan vår resa hört och läst mycket om alla gambianer som vill bli ens vän och som följer efter en, och att detta skulle vara väldigt jobbigt. Jag tänker lite som så, att är det inte så överallt där man plötsligt är rik som en drottning? Det vore ju ologiskt om de reagerade på turismen med en axelryckning, självklart vill de bli ens vän och visa en sin morbrors/mammas/kompis affär/turistbyrå/restaurang. Jag upplever det inte som ett problem, utan tänker snarare: Men vad trodde ni? Trodde ni att man kan åka till ett land där ens pengar plötsligt är väldigt mycket mer värda än hemma, och att detta skulle vara helt oproblematiskt? Det här är såklart ett symptom på ojämlikheten som råder, och jag tycker att man måste se alla sina ”nya vänner” ur det ljuset. För övrigt så verkar alla vara väldigt vänliga (om man nu kan generalisera så, och detta efter blott en dag), så man kan lugnt och artigt säga att tack, men jag är inte intresserad just nu.

Just nu har vi inga som helst planer, och det är väldigt skönt. Imorgon ska solen komma, sägs det. Jag antar att vi bara ligger på stranden då. Innan vi kom hit hade vi en plan som gick ut på att ta en taxi till en fin och lugn strand där vi kunde vara ganska ensamma. Det sköna är att stranden här vid hotellet faktiskt verkar vara så lugn. Heavenly!

Stranden där vi bor. Inga försäljare, bara en och annan palm, och ett litet fruktstånd där man kan köpa färskpressad jucie.

Fin utsikt.

Äntligen äntligen semester!

Andra bloggar om Gambia, ledighet, semester

4 kommentarer 08 december 2009