www.solskensdroppe.com

Det som främst kännetecknar matbutikerna här, är att de är extremt stora och att det finns extremt mycket av allt. Det här är till exempel en av flera godishyllor. Ja, allt på hyllan är godis, hela vägen bort. Ja, det finns fler lika långa hyllor med godis.

Men det är inte bara godis som det finns mycket av. Här är till exempel ett enormt utbud av olika typer av saltgurka eller inlagd gurka.

Och här är utbudet av senap. Det är nästan löjligt hur många sorter det finns. Plötsligt slår det mig hur det verkligen stämmer här, att all reklam är bra reklam. Om du ska välja mellan kanske 40 olika senapssorter, så tar du med ganska stor sannolikhet något fabrikat du känner igen. Vad annars ska folk gå på, liksom? Valskyldigheten.

Något jag tycker mycket om, är att det finns en hylla med ekologiska örttéer, däribland Yogi-té. På den vanliga matbutiken! Så är det inte direkt i Sverige, där finns de på hälsokosten till dubbla priset mot här.

Svenska hyllan. Här botaniserar vi alltid. Bredvid (ej i bild) finns även pepparkakor.

Avdelningen med frysta varor är gigantisk, vilket gör att utbudet av vegetariskt halvfabrikat är fantastiskt! Allt i bild plus några skåp till. Vardagslyx!

Dessertavdelningen är en klass för sig. Tårtorna som finns är så galet överambitiösa att jag blir helt trött bara av att se dem. Här är en tårta som antagligen skulle falla min 6-årige svåger i smaken, eftersom han är galen i Blixten (som han lärt mig att bilen heter). Till vänster anas en tårta där själva tårtan alltså utgör kjolen på någon tjej från någon film (gissar jag). De har även sådana tårtor för samtliga Disney-prinsessor. Bland annat.

Även lite mer exklusiva tårtor finns att tillgå, om det inte räcker med prinsesskjolar eller leksaksbilar.

Cupcakes en masse. De finns i alla färger och storlekar, med olika typer av dekorationer.

Klichén att USA är världens bästa land på att hitta på onödiga jobb, är antagligen sann. På Tops arbetar folk alltså med att packa ner kundernas varor i plastkassar. Det är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga.

Och friganismen då, undrar ni, hur går det med den? Well, samtliga mataffärer vi besökt låser in sina ”sopor”, d.v.s. den mat de slänger. Med tanke på vilka kvantiteter som finns på de välfyllda hyllorna inne i butiken, så vågar jag inte ens tänka på hur mycket välbevarad mat som finns i deras soprum.

Jag vet inte om det är så ytligt här, en fördom jag hade om USA innan vi flyttade hit. Visst, det är väldigt lätt att småprata om allt och inget med vem som helst, men det stannar inte där. Det är lika lätt att komma in på djupare och viktigare ämnen. Det finns en öppenhet som gör att ingen fråga är för dum. Öppenheten gör i sin tur att det finns en gemenskap. Man vågar visa sig. Man vågar blotta sig. Det för människor närmare varandra.

Attityden till inflyttade från andra länder är mer öppen här än i Sverige. Kanske har det att göra med landets bakgrund, som ju kännetecknats av att andra nationaliteter flyttar hit, men i vardagen så vågar jag påstå att USA (eller åtminstone New York State) är mindre rasistiskt än Sverige. Rasismen här är mer strukturell. Mellan människor upplever jag inte att det finns en sådan främlingsfientlighet som blivit till vardag i Sverige. Snarare är folk här vana vid det mångkulturella, och ingen höjer på ögonbrynen åt att person A firar andra högtider eller äter annan mat än person B. Många är intresserade av andras traditioner, men det ligger liksom ingen värdering i olikheten, vilket också gör att den inte blir meningsbärande.

Inställningen till bilar och kollektivtrafik är en annan stor skillnad. Om någon tycker att biltrafiken i Sverige är utbredd och kollektivtrafiken på sina håll bristfällig, så är det ingenting mot hur det är i New York State. Nu råkar Ithaca ha ett väl utbyggt bussnät, och Cornell råkar ge alla studenter, men trots det har de allra flesta studenterna bil.

Samtidigt har kollektivtrafiken en hel del övrigt att önska: Ithaca är en liten stad med 30000 invånare (varav 20000 är knutna till universitetet). Vill du åka till staden bredvid så… går det inte. Det finns inga bussar dit. Grey Hound stannar förvisso i Ithaca, men ca 100 kr med ett par avgångar om dagen till närmsta stad så är det knappast att betrakta som ett värdigt alternativ om du exempelvis behöver pendla. Det går helt enkelt inte att byta stad på ett respektabelt sätt här. Om du inte har bil, that is.

En märklig sak här är vädret, och då främst väderväxlingarna. På fem minuter kan det slå om från varmt solsken till kyligt regn. På ett dygn kan det slå om från +15 grader och sol, till -10 grader och snöstorm. Hösten kom inte gradvis, utan bjöd på jojoväxlingar med varma förmiddagar och kyliga eftermiddagar. Våren anas inte genom att snön långsamt börjar smälta undan: Den tar helt över en dag, då all snö smälter bort, för att nästa dag vara glömd och begravd djupt ner under snötäcket.

Maten är billig, både på restaurangerna och i mataffärerna. Det är väldigt lätt att hitta bra vegetariska och ekologiska alternativ, men det är ganska unikt för den lilla staden Ithaca som har något av en hippiestämpel över sig.

Vi har en supermarket lite längre upp på gatan, med ett ganska dyrt och halvtaskigt sortiment. Vill du baka cupcakes kan du t.ex. botanisera i oändlighet bland ingredienser till kristyr (förlåt, frosting) och små sockerdekorationer, men vill du ha något så ordinärt som pesto går du bet. Istället brukar vi ta bussen till någon av de gigantiska matbutiker som finns utanför Ithaca, ca 20 min härifrån, och som har öppet dygnet runt. Här kan du hitta allt, och då menar jag verkligen allt. Vi har köpt såväl knäckebröd som pepparkakor på den svenska hyllan, quinoa på den peruanska, och tofu på den kinesiska. Det enda som är svårare att hitta, är riktigt smör. Ofta är smöret ”whipped”, vilket är precis som det låter: Vispat, och vitt. Inte lika gott. De har även färskost som är ”whipped”. Det är något jag kommer sakna i Sverige.

Något annat jag kommer sakna är sweet potato fries, som är väldigt gott och väldigt vanligt här. En klassisk middag på någon av pubarna består av en garden burger med quacamole och sweet potato fries. Till det dricks det någon lokal ölsort, ofta ale eller porter. Vin är inte så vanligt. Mina vänner här dricker aldrig vin, det anses väldigt europeiskt vilket är detsamma som lite snobbigt. Det här har gjort att jag lärt mig dricka öl, visserligen endast mörk sådan. Helst ale. Men ändå!

Sedan kom jag på att jag är en kultursnobb.

Kanske inte när det gäller litteratur. Jag har läst och tyckt om stora delar av den ”fina” litteraturen: Kafkas Processen har spelat en betydande roll i mitt liv, och Tolstojs Anna Karenina är en av de bästa böcker jag läst. Men jag har även läst och tyckt om annan inte så ”fin” litteratur (exempelvis så kopplar jag gärna av med Håkan Nesser), samt läst och förkastat erkänd litteratur (tycker att Doris Lessing är riktigt dålig).

Men när det gäller film, då är jag en kultursnobb. Och det var i och med denna insikt som jag dekonstruerade vad jag anser vara kultursnobbism, och plötsligt insåg att det vare sig är borgerligt eller exkluderande. Tvärtom.

Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.

Jag anser det inte vara borgerligt exkluderande att se på smala filmer producerade av små independentbolag – tvärtom: Det är att inkludera även den film som inte är en kassako. När Hollywood i princip har fått definitionsrätt på hur en film ska vara, är det så skönt att se något annat. Jag ser även Hollywoodfilmer, absolut. Jag ser massvis av film därför att det är lite av ett intresse hos mig, men jag är extremt kritisk till de kommersiella storfilmerna, och jag är det bara för att.

Tidigare har jag använt liknelsen ”Kejsarens nya kläder” när det handlat om kultursnobbism. Jag har hävdat att stora delar av den erkänt ”fina” litteraturen egentligen är ren skit, att kejsaren ofta är naken. Nu använder jag liknelsen tvärtom, därför att problemet faktiskt inte är att folk läser för mycket litteratur utanför pockettoppen – folk läser för lite litteratur utanför pockettoppen. Det här behöver i sig inte vara ett problem, men det blir ett problem när de kommersiella krafterna så här tydligt styr vilken kultur som tar sig fram och blir läst, eller sedd, eller lyssnad på. (Unni Drougge skriver mycket bra om det här.)

Så visst är jag en kultursnobb, trots allt. En stolt sådan.

Vi har nu varit här halva tiden. Jag ska senare skriva en sammanfattning av de betraktelser jag gjort här i New York State. Redan nu kan jag berätta om hur mycket lättare det var att flytta hit än jag trodde det skulle vara. Säkert beror det på att Ithaca är en stad där en mängd olika nationaliteter samlas, men det finns en sådan öppenhet inför olikhet här. Ingen tycker det är konstigt att vi har vissa svenska manér där vi skiljer oss från de andra. Folk är mer eller mindre bra på engelska, och ingen höjer på ögonbrynen eller verkar tycka att man är korkad om man säger fel. Jag jämför detta med den svenska inställningen till en del inflyttade…

Och framför allt så har den betydligt ljusare vintern gjort vardagen här lätt. Även om vi har haft kallt och snö här också, så verkar vintern dessutom vara kortare. Jag hoppas så att det verkligen är så att våren kommer nu.

1. Mubarak har avgått. Det behöver i sig inte kommenteras ytterligare, men om man vill läsa bra tankar och reflektioner kring skeendet i Egypten så rekommenderar jag inlägget hos Copyriot.
2. Vädret i Ithaca har äntligen vänt. Natten bjöd på en köldknäpp, hos oss var det -17°C och norr om den lilla staden uppmättes -22°C. Nu är temperaturen nästan uppe vid nollan, medan solen bjuder på dagsmeja. Nästa vecka ska det enligt väderleksrapporterna bli så varmt som uppemot 10°C varmt. Oh. The. Bliss!
3. CC och Benkmark kommer och hälsar på oss i mars, meddelade de nyss. Längtar!

   och dessutom:

4. Jag gav mig själv lite ledigt idag. Satt med analyser hemma i lägenheten på förmiddagen, och sitter nu med en tall decaf soy latte på vanliga caféet. Ska snart ge mig själv en halvtimmes skön mjuk löpning. Ikväll ska Monsieur och jag se Waste Land på kvartersbion där en biljett kostar 28 kr och popcornen är gratis.

Bussen fick slir i en nedförsbacke. Ingen av bakomliggande bilar höll något som helst avstånd. Resultatet: en buss och sex bilar i seriekrock. Begreppet snökaos fick en ny innebörd. Monsieur fotar när jag betraktar eländet.

Känner mig lätt i kropp och sinne, trots att jag arbetat ganska koncentrerat under förmiddagen och därför är ganska trött. Det skönaste just nu vore att ta på sig mina sköna barefooting-skor och ge mig själv ett lugnt pass innan solen går ner. Överväger detta framför sedvanlig fredagsöl.

Läste någonstans att ett symptom på ortorexi är att man väljer bort socialt umgänge till förmån för träning. Tillåt mig att hånskratta: Hahaha! Alltså, om jag nu skulle välja att springa framför att dricka öl, så skulle jag känna mig nöjd med det valet.

Varje träningspass är en inskränkning av den fritid man har att lägga på bland annat socialt umgänge. Eftersom vi arbetar så mycket i det här samhället, är varje sak man gör under sin lediga tid automatiskt en bortprioritering av andra saker. Jag skulle säga att jag nästan varje gång jag tränar väljer bort socialt umgänge, åtminstone indirekt, eftersom det hela tiden händer så mycket ikring mig att det alltid finns tillfällen att umgås. Det här kan knappast vara unikt för mig. Jag är rätt säker på att de flesta som tränar är väl medvetna om att de då har mindre tid över att göra andra saker. Vafan liksom, skulle detta vara ett tecken på ortorexi? Skulle inte tro det.

Är det nu jag ska berätta att jag har en sockerfri månad i februari? Inget sockerintag från godis, läsk, eller fikabröd. Apropå fixering vid att äta hälsosamt, alltså. Jag kanske har otrorexi, trots allt.

Igår var det grått och morgonen bjöd på 5-10 cm snöslask med hot om ännu mer nederbörd, varpå Cornell bestämde sig för att stänga ner hela universitetet. Jag tyckte mig inte ha tid att stoppa pressarna på grund av lite slask, utan satt ensam på labbet hela förmiddagen. Fick en massa gjort, kan jag tillägga. Sällskap i all ära, men på en arbetsplats utan sådant finns minimalt med distraktioner.

Idag har det varit milt med härligt solsken. Drömde att Monsieur byggde en stor luftballong åt oss, och att vi svävade över staden. För en gångs skull talade vi svenska i drömmen. Sedan vaknade jag och ville inte stiga upp. Det tog flera timmar innan mitt mentala jag hade orkade veckla ut sig. Var på ett bra yogapass under lunchen, väldigt fysiskt krävande. Det var så skönt att sträcka ut kroppen och arbeta upp lite värme inifrån.

Nu sitter jag i the student lounge, uppkrupen i en stor soffa, och ska snart kolla något på SVT Play. Är vid gott mod, och skönt trött i kropp och sinne. Ikväll visar den fina lilla campusbion L’Age D’Or med tillhörande samtal med/av någon professor, men jag tror inte att jag är på humör. Hellre kura ihop sig hemma, tror jag.

Igår: Grått med mörka moln som hotar en bit bort.

Idag: Vackra sköna soliga dag som ger vårkänning.

Det viktigaste är att jag ska rensa bland alla prylar som finns i min ägo. Kläder, skor, böcker. Rensa och ge bort.

Till Ithaca hade Monsieur och jag med oss totalt tre väskor. I dessa fanns hela våra liv, eller i varje fall de av våra ägodelar som vi inbillade oss att vi behövde. Väl framme har jag saknat ett par raggsockor och ett par mjukisbyxor, detta har införskaffats. Den garderob som i Stockholm var enorm, har här reducerats väldigt. Insikten är uppenbar och självklar, men känns inte så förrän den väl träffar en: En klarar sig så väldigt bra med mycket mindre än vad en är van vid.

Den insikten tar jag med mig tillbaka till Stockholm. Jag tycker inte om att äga, tycker inte om att känna mig bunden till saker. Ett bra sätt att upphäva detta band på, är just att ge bort. Så jag planerar att ge bort, rensa ur, fengshuia.

Annars är planerna just vaga. Jag vet inte vad som kommer att hända när vi vänder tillbaka. Vet inte var vi kommer att hamna, om vi stannar i Stockholm eller på sikt beger oss ut ur landet igen. Men jag hoppas på det senare.

Yogaklasserna har börjat igen. Jag blandar hej vilt, kombinerar Vinyasa Blend med Iyengar med Yin med Kripalu. Just nu passar det mig. Vissa menar att man behöver fokusera på en yogastil i taget för att verkligen finna djupet, jag menar tvärtom. Mina första år som praktiserande yogi ägnade jag endast åt Ashtanga, disciplinerat och hängivet. Nu mår jag bra av att ha olika yttre fokus, olika kroppsliga fokus, för att hitta samma fokus inom. Min practice är lätt och energigivande just nu. Jag mår bra i min yoga.

Ikväll väntar bio: Insider Job, med efterföljande samtal av professor i global ekonomi här på Cornell. Har höga förväntningar. Men först ska jag bege mig hemåt och laga något slags middag. Vad det blir bestämmer jag när jag öppnar kylskåpsdörren.

Gårdagens middag: Vegotallrik på medelhavsinspirerad restaurang i vårt kvarter. Spenatpaj, falafel, hummus, tzatsiki, pitabröd, sallad. Så ljuvligt gott.

Annars går livet utan kaffe bra. Som sagt, jag saknar drycken, men kompenserar lite med att dricka en kopp decaf efter lunch. Samt genom att införskaffa en massa goda téer (dricker grönt té och örtté företrädelsevis, vill ju inte fuska genom att få i mig koffein via té).

Vad som inte går lika bra är den jävla vintern. Det är svinkallt här i Ithaca nu! Tydligen brukar vintrarna här inte alls vara så här kalla, idag -15 grader! Dock är det väldigt vackert, med strålande sol och skimrande vit knarrig snö. Och det är ju fortfarande väldigt mycket ljusare här än i Stockholm, MEN ÄNDÅ! Orättvist att det ska vara en ovanligt karg vinter i Ithaca just när vi är här.

Anledningen är en kombination av orsaker. Dels drack jag ganska mycket kaffe och tror att min mage skulle må bättre av att inte göra det. Dels läste jag lite om vad som händer i hjärnan när man blir beroende av koffein, och tyckte plötsligt att det kändes sunkigt att vara kemiskt beroende av något.

Och dels så kände jag bara för det.

Jag har inte trappat ner, har ingen lust att dra ut på det, så jag kastade mig bara ner i den kaffefria avgrunden. Det här är sjätte dagen helt utan kaffe.

Har en huvudvärk som nästan är migränliknande, men enligt spridda källor bör den gå över om någon dag. Känner mig dessutom lite nere, håglös liksom. Svårt att avgöra om det är på grund av huvudvärken eller något annat, men kaffeabstinens sägs ge mild depression i ganska många fall. Härligt.

Hoppas att den här huvudvärken går över snart, det är inte lätt att fokusera med den ständigt hängande över sig. Dock blir jag inte alls särskilt distraherad när jag sitter och utför lite tråkigare arbetsuppgifter, eftersom jag har någon form av tunnelseende/tunneluppmärksamhet och liksom inte orkar fokusera på mer än en sak i taget. Har därmed snart lyckats få färdig en massa tråkiga saker som legat och väntat på att bli gjorda, men som jag aldrig kunnat fullfölja eftersom jag varje gång jag försökt kommit på mig själv med att tänka på eller göra annat istället.

Wish me good luck!

Så vad är det då som tänker, känner, drömmer, fantiserar? Det här är nästan en religiös uppenbarelse för mig.

Andra religiösa uppenbarelser får jag då jag, vid helt oväntade tillfällen i mitt liv, plötsligt förnimmer en strimma av eufori. Det kan vara då jag går in i köket för att göra mig en kopp té, och ser hur jävla fint det är med ljuset i glasburken som brinner på köksbordet. Eller då jag vaknar till mitt i natten av att Monsieur i sömnen drar mig närmare sig har armarna tätt tätt om mig. Eller då jag går ut och det är jättekallt och jag har min nya varma mössa på mig och solen skiner så snön gnistrar mer än diamanter.

Eller då jag ligger i soffan och kommer på mig själv med att inte alls läsa min bok utan bara låta tanken vara stilla för en stund, och att jag i den stillheten känner ända ner i magen att jag är glad. Då.

(Det här är ingen kvasipepptext som handlar om att man ska lära sig att ta vara på det lilla i tillvaron, och söka lyckan trots att den kanske inte är närvarande på grund av en massa skit. Det är snarare en text om vad det här samhället gör med oss, hur det alienerar oss från de  små stunder av stillhet där det över huvud taget är möjligt att på riktigt känna något, och hur jag ibland trots allt motarbetande av en sönderstressad vardag lyckas hitta tillbaka till något sant inom mig.)