kultursnobbismen och jag

Jag tänkte skriva en text om kultursnobbism. Om hur jag ogillar den, om hur jag ogillar idén att viss litteratur inte är ”fin” nog, och att man därför inte tar sig an den. Om hur denna snobbism är borgerligt exkluderande, eftersom den utgör ett slags elitism: Endast den Fina litteraturen är god nog för kultursnobben, medan den icke-intellektuella obildade pöbeln kan hålla till godo med all annan litteratur. Jag har tyckt att detta varit så tråkigt, för jag tror att det exkluderar den vanliga människan, som inte definierar sig själv som intellektuell eller känner igen sig i de intellektuellas preferenser.

Sedan kom jag på att jag är en kultursnobb.

Kanske inte när det gäller litteratur. Jag har läst och tyckt om stora delar av den ”fina” litteraturen: Kafkas Processen har spelat en betydande roll i mitt liv, och Tolstojs Anna Karenina är en av de bästa böcker jag läst. Men jag har även läst och tyckt om annan inte så ”fin” litteratur (exempelvis så kopplar jag gärna av med Håkan Nesser), samt läst och förkastat erkänd litteratur (tycker att Doris Lessing är riktigt dålig).

Men när det gäller film, då är jag en kultursnobb. Och det var i och med denna insikt som jag dekonstruerade vad jag anser vara kultursnobbism, och plötsligt insåg att det vare sig är borgerligt eller exkluderande. Tvärtom.

Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.

Jag anser det inte vara borgerligt exkluderande att se på smala filmer producerade av små independentbolag – tvärtom: Det är att inkludera även den film som inte är en kassako. När Hollywood i princip har fått definitionsrätt på hur en film ska vara, är det så skönt att se något annat. Jag ser även Hollywoodfilmer, absolut. Jag ser massvis av film därför att det är lite av ett intresse hos mig, men jag är extremt kritisk till de kommersiella storfilmerna, och jag är det bara för att.

Tidigare har jag använt liknelsen ”Kejsarens nya kläder” när det handlat om kultursnobbism. Jag har hävdat att stora delar av den erkänt ”fina” litteraturen egentligen är ren skit, att kejsaren ofta är naken. Nu använder jag liknelsen tvärtom, därför att problemet faktiskt inte är att folk läser för mycket litteratur utanför pockettoppen – folk läser för lite litteratur utanför pockettoppen. Det här behöver i sig inte vara ett problem, men det blir ett problem när de kommersiella krafterna så här tydligt styr vilken kultur som tar sig fram och blir läst, eller sedd, eller lyssnad på. (Unni Drougge skriver mycket bra om det här.)

Så visst är jag en kultursnobb, trots allt. En stolt sådan.

2 kommentarer 20 februari 2011