jag flyttar!
Nej, jag flyttar inte tillbaka till Sverige, men jag flyttar bloggen hit:
2 kommentarer 01 mars 2011
rapport från matbutiken
Tops är en av de stora matvarukedjorna här. Det finns mindre lyxiga matvarubutiker, samtidigt som det finns betydligt mer fancy sådana. Tops befinner sig alltså ungefär i mitten, och är med andra ord en helt vanlig matvarubutik. I Ithaca finns det 2 stycken Tops. Båda är identiskt inredda, och de olika varorna finns på exakt samma plats i butikerna.
Det som främst kännetecknar matbutikerna här, är att de är extremt stora och att det finns extremt mycket av allt. Det här är till exempel en av flera godishyllor. Ja, allt på hyllan är godis, hela vägen bort. Ja, det finns fler lika långa hyllor med godis.
Men det är inte bara godis som det finns mycket av. Här är till exempel ett enormt utbud av olika typer av saltgurka eller inlagd gurka.
Och här är utbudet av senap. Det är nästan löjligt hur många sorter det finns. Plötsligt slår det mig hur det verkligen stämmer här, att all reklam är bra reklam. Om du ska välja mellan kanske 40 olika senapssorter, så tar du med ganska stor sannolikhet något fabrikat du känner igen. Vad annars ska folk gå på, liksom? Valskyldigheten.
Något jag tycker mycket om, är att det finns en hylla med ekologiska örttéer, däribland Yogi-té. På den vanliga matbutiken! Så är det inte direkt i Sverige, där finns de på hälsokosten till dubbla priset mot här.
Svenska hyllan. Här botaniserar vi alltid. Bredvid (ej i bild) finns även pepparkakor.
Avdelningen med frysta varor är gigantisk, vilket gör att utbudet av vegetariskt halvfabrikat är fantastiskt! Allt i bild plus några skåp till. Vardagslyx!
Dessertavdelningen är en klass för sig. Tårtorna som finns är så galet överambitiösa att jag blir helt trött bara av att se dem. Här är en tårta som antagligen skulle falla min 6-årige svåger i smaken, eftersom han är galen i Blixten (som han lärt mig att bilen heter). Till vänster anas en tårta där själva tårtan alltså utgör kjolen på någon tjej från någon film (gissar jag). De har även sådana tårtor för samtliga Disney-prinsessor. Bland annat.
Även lite mer exklusiva tårtor finns att tillgå, om det inte räcker med prinsesskjolar eller leksaksbilar.
Cupcakes en masse. De finns i alla färger och storlekar, med olika typer av dekorationer.
Klichén att USA är världens bästa land på att hitta på onödiga jobb, är antagligen sann. På Tops arbetar folk alltså med att packa ner kundernas varor i plastkassar. Det är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga.
Och friganismen då, undrar ni, hur går det med den? Well, samtliga mataffärer vi besökt låser in sina ”sopor”, d.v.s. den mat de slänger. Med tanke på vilka kvantiteter som finns på de välfyllda hyllorna inne i butiken, så vågar jag inte ens tänka på hur mycket välbevarad mat som finns i deras soprum.
7 kommentarer 24 februari 2011
Taggar: friganism, ithaca, mat, usa
att bo i new york state
Det sociala klimatet utgör störst skillnad jämfört med Sverige. Det är enklare, mer inkluderande. Det var inga problem att komma ny till universitetet. Mina nya doktorandkollegor tog emot mig med öppna armar, introducerade mig till sina vänner, och välkomnade mig i sitt umgänge.
Jag vet inte om det är så ytligt här, en fördom jag hade om USA innan vi flyttade hit. Visst, det är väldigt lätt att småprata om allt och inget med vem som helst, men det stannar inte där. Det är lika lätt att komma in på djupare och viktigare ämnen. Det finns en öppenhet som gör att ingen fråga är för dum. Öppenheten gör i sin tur att det finns en gemenskap. Man vågar visa sig. Man vågar blotta sig. Det för människor närmare varandra.
Attityden till inflyttade från andra länder är mer öppen här än i Sverige. Kanske har det att göra med landets bakgrund, som ju kännetecknats av att andra nationaliteter flyttar hit, men i vardagen så vågar jag påstå att USA (eller åtminstone New York State) är mindre rasistiskt än Sverige. Rasismen här är mer strukturell. Mellan människor upplever jag inte att det finns en sådan främlingsfientlighet som blivit till vardag i Sverige. Snarare är folk här vana vid det mångkulturella, och ingen höjer på ögonbrynen åt att person A firar andra högtider eller äter annan mat än person B. Många är intresserade av andras traditioner, men det ligger liksom ingen värdering i olikheten, vilket också gör att den inte blir meningsbärande.
Inställningen till bilar och kollektivtrafik är en annan stor skillnad. Om någon tycker att biltrafiken i Sverige är utbredd och kollektivtrafiken på sina håll bristfällig, så är det ingenting mot hur det är i New York State. Nu råkar Ithaca ha ett väl utbyggt bussnät, och Cornell råkar ge alla studenter, men trots det har de allra flesta studenterna bil.
Samtidigt har kollektivtrafiken en hel del övrigt att önska: Ithaca är en liten stad med 30000 invånare (varav 20000 är knutna till universitetet). Vill du åka till staden bredvid så… går det inte. Det finns inga bussar dit. Grey Hound stannar förvisso i Ithaca, men ca 100 kr med ett par avgångar om dagen till närmsta stad så är det knappast att betrakta som ett värdigt alternativ om du exempelvis behöver pendla. Det går helt enkelt inte att byta stad på ett respektabelt sätt här. Om du inte har bil, that is.
En märklig sak här är vädret, och då främst väderväxlingarna. På fem minuter kan det slå om från varmt solsken till kyligt regn. På ett dygn kan det slå om från +15 grader och sol, till -10 grader och snöstorm. Hösten kom inte gradvis, utan bjöd på jojoväxlingar med varma förmiddagar och kyliga eftermiddagar. Våren anas inte genom att snön långsamt börjar smälta undan: Den tar helt över en dag, då all snö smälter bort, för att nästa dag vara glömd och begravd djupt ner under snötäcket.
Maten är billig, både på restaurangerna och i mataffärerna. Det är väldigt lätt att hitta bra vegetariska och ekologiska alternativ, men det är ganska unikt för den lilla staden Ithaca som har något av en hippiestämpel över sig.
Vi har en supermarket lite längre upp på gatan, med ett ganska dyrt och halvtaskigt sortiment. Vill du baka cupcakes kan du t.ex. botanisera i oändlighet bland ingredienser till kristyr (förlåt, frosting) och små sockerdekorationer, men vill du ha något så ordinärt som pesto går du bet. Istället brukar vi ta bussen till någon av de gigantiska matbutiker som finns utanför Ithaca, ca 20 min härifrån, och som har öppet dygnet runt. Här kan du hitta allt, och då menar jag verkligen allt. Vi har köpt såväl knäckebröd som pepparkakor på den svenska hyllan, quinoa på den peruanska, och tofu på den kinesiska. Det enda som är svårare att hitta, är riktigt smör. Ofta är smöret ”whipped”, vilket är precis som det låter: Vispat, och vitt. Inte lika gott. De har även färskost som är ”whipped”. Det är något jag kommer sakna i Sverige.
Något annat jag kommer sakna är sweet potato fries, som är väldigt gott och väldigt vanligt här. En klassisk middag på någon av pubarna består av en garden burger med quacamole och sweet potato fries. Till det dricks det någon lokal ölsort, ofta ale eller porter. Vin är inte så vanligt. Mina vänner här dricker aldrig vin, det anses väldigt europeiskt vilket är detsamma som lite snobbigt. Det här har gjort att jag lärt mig dricka öl, visserligen endast mörk sådan. Helst ale. Men ändå!
4 kommentarer 21 februari 2011
Taggar: ithaca, sverige, usa, vardag
kultursnobbismen och jag
Jag tänkte skriva en text om kultursnobbism. Om hur jag ogillar den, om hur jag ogillar idén att viss litteratur inte är ”fin” nog, och att man därför inte tar sig an den. Om hur denna snobbism är borgerligt exkluderande, eftersom den utgör ett slags elitism: Endast den Fina litteraturen är god nog för kultursnobben, medan den icke-intellektuella obildade pöbeln kan hålla till godo med all annan litteratur. Jag har tyckt att detta varit så tråkigt, för jag tror att det exkluderar den vanliga människan, som inte definierar sig själv som intellektuell eller känner igen sig i de intellektuellas preferenser.
Sedan kom jag på att jag är en kultursnobb.
Kanske inte när det gäller litteratur. Jag har läst och tyckt om stora delar av den ”fina” litteraturen: Kafkas Processen har spelat en betydande roll i mitt liv, och Tolstojs Anna Karenina är en av de bästa böcker jag läst. Men jag har även läst och tyckt om annan inte så ”fin” litteratur (exempelvis så kopplar jag gärna av med Håkan Nesser), samt läst och förkastat erkänd litteratur (tycker att Doris Lessing är riktigt dålig).
Men när det gäller film, då är jag en kultursnobb. Och det var i och med denna insikt som jag dekonstruerade vad jag anser vara kultursnobbism, och plötsligt insåg att det vare sig är borgerligt eller exkluderande. Tvärtom.
Jag tycker om independentfilmer. Jag tycker om konstfilm. Jag tycker om film som görs av små filmbolag, gärna på andra språk än amerikansk engelska, och som därför inte lika lätt når ut till den stora publiken. Jag tycker om dessa filmer bara för att. Jag kan njuta av en film trots att den är lite långtråkig om den är en indierulle, därför att jag njuter av det som går tvärs emot det kommersiella och jag gör det därför att det går tvärs emot det kommersiella. Det är befriande.
Jag anser det inte vara borgerligt exkluderande att se på smala filmer producerade av små independentbolag – tvärtom: Det är att inkludera även den film som inte är en kassako. När Hollywood i princip har fått definitionsrätt på hur en film ska vara, är det så skönt att se något annat. Jag ser även Hollywoodfilmer, absolut. Jag ser massvis av film därför att det är lite av ett intresse hos mig, men jag är extremt kritisk till de kommersiella storfilmerna, och jag är det bara för att.
Tidigare har jag använt liknelsen ”Kejsarens nya kläder” när det handlat om kultursnobbism. Jag har hävdat att stora delar av den erkänt ”fina” litteraturen egentligen är ren skit, att kejsaren ofta är naken. Nu använder jag liknelsen tvärtom, därför att problemet faktiskt inte är att folk läser för mycket litteratur utanför pockettoppen – folk läser för lite litteratur utanför pockettoppen. Det här behöver i sig inte vara ett problem, men det blir ett problem när de kommersiella krafterna så här tydligt styr vilken kultur som tar sig fram och blir läst, eller sedd, eller lyssnad på. (Unni Drougge skriver mycket bra om det här.)
Så visst är jag en kultursnobb, trots allt. En stolt sådan.
2 kommentarer 20 februari 2011
Taggar: film, konst, kultur, litteratur
