onda makter kicks my ass
Om jag skrev vidare på min text? How about no? Men det var inte mitt fel. Trots peppar peppar-formeln så hörsammades inte min bön. Mitt i fikat nere på labbet gick strömmen, och av någon anledning var utrymningslarmet kopplat till strömmen så när strömmen inte fanns tjöt istället larmet.
Så. Jävla. Typiskt.
Ljudforskarna visste på något slags råd och letade fram hörselkåpor. Med hjälp av dem kunde vi packa ihop våra saker utan att bli döva, alltid något. Jag hämtade även min kopp kaffe och min knäckebrödssmörgås, det gäller att prioritera vad man ska ta med sig ut ur byggnaden när det råder nödsituation! Hann precis äta upp min smörgås (utanför labbet that is, och kaffet hade nästan blivit kallt av att plötsligt behöva konfronteras med vinterkyla) innan vi fick veta att det hela skulle lösa sig först kl 18. Jaha. Bara att bege sig hemåt, två timmar tidigare än planerat.
Men jag är trots allt vid gott mod. Innan fikat printade jag ut min resultatdel som jag suttit hemma och läst och fixat med, uppkrupen i soffan omgiven av levande ljus. Mysigt förstås, men det blev knappast något flow som jag hade önskat att jag skulle få fortsätta vara i.
Just nu tvättar jag. Eller, maskinerna tvättar. Eller, de har tvättat klart och allt dansar nu runt i tumlarna. Grannen som skulle dela tvättstugan med mig kom inte så jag har haft hela tvättstugan för mig själv, d.v.s. två (halvbra) torktumlare och två (medelmåttiga) torkskåp. Det betyder att all tvätt sannolikt kommer att bli torr innan nästa granne ska in. Vad ska man säga, alltid något. Får en inte prestera så kanske en kan få torr tvätt i alla fall, vad säger universum om det?
Andra bloggar om Murphys Law
1 comment 08 februari 2010
Soleil
storslagna planer blir storslagen (?) prestation
Måndagar är krokidagar, ändå har jag inte varit på kroki en enda gång under 2010. Hade tänkt bryta denna nedåtgående trend idag genom en krokisittning på Gula Villan, men deras kroki börjar redan kl 16 vilket idag (och de flesta andra dagar) känns för tidigt. Mäster Olofsgården passar bättre tidsmässigt, men ikväll har jag andra planer. Ingen kroki idag heller, alltså. Upp som en sol och ned som en pannkaka för de storslagna planerna.
Däremot har jag lyckats göra färdig omarbetningen av resultatdelen på mitt manus. Nu är det ”bara” att knyta ihop säcken med en tydliggörande diskussionsdel, jag tänkte bita ihop och försöka knyta färdigt så mycket som möjligt redan idag. Vilken skön start på den här veckan prestationsmässigt sett. Att jag sedan inte får någon själslig stimulans i form av kroki eller ett riktigt yogapass är en annan sak, jag får åtminstone själslig frid i och med att jag ikväll kanske inte behöver känna denna välbekanta molande stress sprida sig från medvetandet och ut i resten av kroppen. Fy bubblan för stress. Ibland hjälper det inte att yoga, meditera, eller se saker för vad de är: världsliga. Ibland behöver man bocka av saker på sin attgöra-lista, eftersom konsekvenserna av ickegörandet trots allt är reella, hur världsliga de än må vara. Denna eviga balansgång alltså.
Det är en vacker dag ute, med blekt gul men ändå tydligt gylldene sol. Ljuset återvänder, och jag har sagt det förut, men jag kan känna det i hela mig! Jag har ätit en jättegod lunch bestående av min paj som porträtterats i föregående inlägg, samt en stor sallad. Snart är det dags för mellanmål, jag ska få knäckebrödssmörgåsar och gott té. Och så ska jag skriva skriva skriva, och sedan ska jag njuta av att för en gångs skull fått lite vettigt gjort. Det sitter långt inne ibland, presterandet. Jag skyller på ställtiden: Inför stora uppgifter är ställtiden längre, och så måste det få vara tycker jag, men trots denna insikt premieras knappast sådant beteende som går ut på att en slösurfar eller stirrar in ett tomt worddokument. Nu inbillar jag mig hur som helst att det kanske äntligen har lossnat lite. Peppar peppar, inga onda makter ska få förstöra mitt presterande!
Andra bloggar om kroki, prestation, stress, balans, ställtid
1 comment 08 februari 2010
Soleil
Tags: prestation, måndag, ljuset, livet
the vision that was planted in my brain still remains
Lyxfrukost serverad av Monsieur. Små american pancakes med hallonsylt och hemgjord citronglass.
Idag hade YogaYama öppet hus, och jag hade tänkt gå dit och prova deras yinyoga, men jag fastnade hemma istället, med jobb. Inte det roligaste, men det är lite saker till friganboken som hängt över mig och som jag äntligen tog tag i. Så ingen yinyoga idag. Får prova någon annan gång, men då betala för det. YogaInuti har också yinklasser, och där har jag ju redan ett klippkort, så det kanske blir där. Nåja. Inspirerad av vinyasaklasserna på YogaInuti så övade jag på handstående under dagens minipractice hemma. Jag var ordentligt irriterad på IT-killarna på jobbet, så adrenalinet pulserade i mig.
(Min arbetslaptop här hemma håller på att lägga av, och jag behöver en ny sådan. Har till och med fått godkänt av ekonomichefen att köpa in en, vilket sannerligen inte är det lättaste att få, men nu krånglar istället IT-killarna och vill ge mig en jävla HP när jag vill ha en Acer. Så arg, kan de inte bara beställa den dator jag vill ha!? SU har ju en produktkatalog som jag hållit mig till och allt, och deras HP-förslag kostar lika mycket som min Acer. Det borde bara vara att klicka på ”köp” för dem, jag förstår verkligen inte vad som är problemet.)
Pulserande adrenalin verkar hur som helst vara jättebra för handstående, och handstående verkar vara ett bra sätt att lugna ner irritationen på. En perfekt kombination alltså. Jag övar mot en vägg (såklart, jag är inte galen) men lyckades faktiskt komma upp i Pincha Mayurasana och stå själv (fast väldigt nära väggen) i några sekunder! Ett sådant fokus har jag aldrig lyckats åstadkomma i den positionen tidigare. Fast ”vanligt” handstående (med raka armar) vågar jag av någon anledning inte ta mig upp i, inte ens med benen lutade mot väggen. Vet inte alls vad det beror på. Charlotte lyfte upp mig i det en gång, men då var jag så oförberedd att jag inte hann tänka eller bli rädd. När Malin försökte samma sak gick det inte, jag blev som en tung säck mjöl som bara föll ihop på mattan. Märkligt, det där, att vissa positioner känns helt omöjliga trots att det inte ”borde” kännas så.
Gårkvällens paj blev lunch idag. En bit kvar, det blir lunchlåda på måndag.
I övrigt så har dagen varit en ganska fin, grå lördag. Jag har inte varit utanför dörren än, men Monsieur och jag ska snart bege oss till Karin och Mathias för skönt lördagshäng. Klockan är fyra och det har inte börjat skymma än. Heja ljuset!
Andra bloggar om yoga, irritation, vegetarisk mat
4 comments 06 februari 2010
Soleil
Tags: friganism, frukost, helg, ljuset, lyx, mat, monsieur
| Previous Posts |
